2009

Är bonus en bra drivkraft för vd?

Ett seminarium om rörliga vd-ersättningar, bonusar och ägaransvar
 

Debatten om incitamentsprogrammens utformning, rimlighet och effektivitet har varit intensiv under det senaste året. I kölvattnet av den globala finanskrisen och en rad kritiserade bonusutbetalningar har flera kritiska röster höjts med krav på reglering och återhållsamhet. Samtidigt har rörliga ersättningar till ledare i näringslivet blivit allt vanligare. I dag utgör de en tredjedel av de svenska börs-vd:arnas totala lön.

IFN arrangerade den 21 oktober ett policyseminarium för att öka kunskapen och fördjupa diskussionen om framtidens bonussystem. På seminariet presenterade professor Bruno S. Frey, världsledande forskare inom ekonomisk motivationsforskning, den senaste internationella forskningen på området. Därefter följde ett samtal om bonussystem och incitamentslöners utformning.

  • Vilken betydelse har incitamentslöner för vd:s prestationer och, i förlängningen, företagens utveckling?
  • Hur bör vd:s prestation mätas och värderas i förhållande till rådande konjunktur och övriga i branschen?
  • Hur kan incitamentsprogram som premierar både långsiktighet och risktagande se ut?
  • Vilka slutsatser kan man dra av den senaste forskningen?

 
Enligt Bruno S. Frey visar ny ekonomisk motivationsforskning att prestationslöner sällan är bra eller fungerar särskilt väl. Frey lyfte fram fyra orsaker till varför så är fallet. För det första är prestationer svåra och nästintill omöjliga att praktiskt mäta. Därför blir bonusar som bygger på och kopplas till dessa imperfekta mått missvisande. För det andra försvagar prestationslöner den viktigaste drivkraften för en individ, nämligen den så kallade inre motivationen. All uppmärksamhet läggs istället på det som bonusen belönar och andra mer subtila och viktiga saker som inte mäts i bonusprogrammet ignoreras. Den tredje orsaken är enligt Frey att prestationslönerna attraherar fel sorts personer. Istället för att locka de personer som vill utföra en meningsfull uppgift och motiveras av att göra ett bra jobb lockar bonussystemen endast individer med intresse att tjäna mycket pengar. Slutligen menar Frey att prestationslöner leder till interna konflikter och fel fokus i organisationen. Medarbetarna jämför sig med varandra, slåss om samma bonuspoäng istället för att samarbeta för att uppnå affärsmålen. Alternativet till bonus och rörliga ersättningar är enligt Frey en bra och stark marknadsmässig lön.

Anna Ekström argumenterade för att vi överlag har för statisk lönesättning och för lite bonustänkande i Sverige. Hon efterfrågade mer dynamik och större löneskillnader, förutsatt att de reflekterar skillnader i produktivitet. Bonusar fungerar väl som system när de används som ”klister”, dvs. för att attrahera anställda som vet med sig att de är högproduktiva och få dem att stanna kvar. Men enligt Ekström är vd-bonusar en annan sak eftersom de lätt blir fel och fyrkantiga. Vd motiveras av en hög lön, beröm och liknande, inte av bonusar. Ekström vände sig i samtalet mot politiska regleringar av rörliga ersättningarna. Detta är avtal mellan två parter som ska skötas utanför politiken, men med bankerna som möjligt undantag eftersom de i vissa fall får statligt stöd.

Jacob Palmstierna berättade att han själv inte hade någon bonus utan enbart fast lön när han arbetade inom banken. Ändå jobbade han mycket, driven av en vilja att göra ett bra jobb och tillmötesgå kulturen av höga förväntningar som fanns inom banken. Palmstierna menade att det är för höga vd-löner och en stor kortsiktighet i finanssektorn som frambringat folkstormar och den senaste tidens starka kritik. De statliga bankgarantierna har skapat en ”moral hazard” eftersom vinsterna tillfaller bankerna medan de stora förlusterna tas av staten. Enligt Palmstierna måste ett bra bonussystem vara långsiktigt, ha ett övre tak samt kunna återkrävas i fall av förluster. För att garantera långsiktigt värdebyggande bör man vänta fem år med att betala ut bonus. I frågan om reglering av bankers ersättningar tyckte Palmstierna att detta var en nödvändighet för att det allmänna ska gå med på att ge stöd till bankerna. Här är självreglering inte trovärdigt utan måste skötas av det allmänna för att få lika spelregler, enligt Palmstierna. I övrigt ligger ansvaret för bonussystemen alltid hos styrelsen. Palmstierna avslutade med att trycka på att styrelsens ordförande måste kunna förklara och försvara vd:s ersättningar när de ifrågasätts i t.ex. media.

Lars Oxelheim ansåg att bonussystem kan fungera. De problem som finns idag beror främst på att mätningen av vd:arnas prestationer är ofullständig. Som exempel pekade Oxelheim på problemet med att utgå från aktiekursen som mått på vd:s prestation. Metoderna för att mäta vd:s prestation måste enligt Oxelheim renodlas genom att alla yttre faktorer som inverkar på företagets utveckling rensas ut. Detta gäller särskilt makrovariabler som konjunkturer, räntor och valutakurser. När det gäller reglering tror Oxelheim att självreglering fortfarande har en chans om det går att ta bort de makroekonomiska faktorerna. Enligt Oxelheim är det avgörande att förtydliga vd:s prestation och metoderna för att mäta och bedöma prestationen.

Tomas Nicolin höll med Oxelheim om att bonusar kan fungera och hänvisade till att han själv som vd kände en extra drivkraft av en belöning i form av bonus. Samtidigt som det kan finnas risker med dåligt utformade bonussystem. Nicolin menade att den mediala och politiska diskussionen om bonusar varit väldigt förenklad och ytlig vilket underblåst en osaklig misstro mot näringslivet och försvårat utformningen av adekvata bonusar. Hans erfarenhet är att ägare vill ha en vd som jobbar för god avkastning och att ingen vill ha en person vars enda drivkraft är pengar. Enligt Nicolin, som även har lång erfarenhet av att utforma incitamentsprogram, är man som ägare beredd att betala mer för ett bättre genomfört jobb, lämpligen i form av aktier, eftersom då påverkas även vd:s ersättning negativt när det går dåligt för företaget. Nicolin argumenterade för att vi idag har en adekvat ägarstyrning i Sverige. När det gäller reglering av bonussystemen är detta enligt Nicolin enbart en fråga för styrelsen och ägarna. Att det finns ett legitimt intresse för att reglera finanssektorn är förståeligt eftersom staten står som den slutliga garanten. Men Nicolin tryckte på att regleringen ska fokusera på hur bankerna opererar och inte på hur deras ersättningssystem ser ut.


Medverkande:

Bruno S. Frey, professor i nationalekonomi, Zürich universitet.
Anna Ekström, jur.kand., ordförande för SACO, styrelseledamot i Första AP-fonden, tidigare bl.a. statssekreterare i Näringsdepartementet.
Tomas Nicolin, civilekonom, M.Sc, styrelseledamot i bl.a. Active Biotech, Nordstjernan, Q-MED, SEB, Nobelstiftelsen och IFN, tidigare bl.a. vd för Alecta och Tredje AP-fonden.
Lars Oxelheim, professor, Institutet för Ekonomisk Forskning, Lunds Universitet samt IFN.
Jacob Palmstierna, ekon.dr. h.c., styrelseledamot i IFS och Loomis, tidigare bl.a. vd för SEB och styrelseordförande i Nordea.
Daniel Waldenström, docent, IFN.

Mediebevakning
Intresset för seminiariet var stort och flera ledarskribenter och journalister bevakade seminariet; nyhetsinslag om seminariet från DI TV.


Bruno S. Freys presentation och artikel 

Aktuell forskare

Niclas Berggren

Forskningsområden: Institutionell och politisk ekonomi; tillit, tolerans och religion; skönhetens betydelse i politiken.

Några av de frågor Niclas Berggren försöker besvara i sin forskning:

  • Hur påverkar t.ex. tillit, tolerans och religion ekonomins funktionssätt?
  • Finns det ett samband mellan graden av marknadsekonomi och sociala variabler (som tillit och tolerans)?

Institutet för Näringslivsforskning, Grevgatan 34 - 2 tr, Box 55665, SE-102 15 Stockholm, Sweden | Tel: +46-(0)8-665 45 00 | info@ifn.se