2007

Tänk om karl´n har rätt!

2007-09-30 Folkbladet

WIDARS SÖNDAGSKRÖNIKA

Jag är ingen nationalekonom. Jag har ärligt talat ingen ekonomisk utbildning alls. Men på regeringskansliet, om vi ska tro professorn i nationalekonomi Magnus Henrekson, går det nu för tiden tretton nationalekonomer på dussinet.
På debattplats i Dagens Nyheter skrev Henrekson häromdagen: ”Aldrig tidigare har de politiska beslutsfattarna haft så många forskare och forskarutbildade nationalekonomer att luta sig mot när de utformat den ekonomiska politiken.”
Men Henrekson är inte nöjd med vad alla dessa nationalekonomer åstadkommer. Hans tes är att nationalekonomerna i Sverige är för ensidigt inriktade på att öka utbudet av arbete i samhället.
Därför har man, hävdar Henrekson ”sänkt a-kassan, infört nystartsjobb och skärpt arbetslinjen i arbetslöshetsförsäkringen”. Henrekson anser, vad jag förstår, inte att dessa åtgärder nödvändigtvis måste vara fel. Men, fortsätter han ”förändringar som är centrala för att öka utbudet av arbetsgivare, d v s stärka entreprenörskap och företag, har varit färre till antalet”.
Enligt Henrekson spelar entreprenören främst en roll i den politiska retoriken. I praktiken händer det inte så mycket. Företagarna har inte blivit fler och exemplen på företag som växer under lång tid är få, skriver professor Henrekson.
För detta sakernas tillstånd ger Magnus Henrekson nationalekonomerna en del av skulden. De i ”kåren som vunnit politikernas öra” anser inte att entreprenörskapet har någon ”avgörande roll för att främja tillväxt och jobb”.
Enligt Henrekson måste den ”stelbenta arbetsrätten”, regelbördan och trygghetssystemen ses över och förändras för att fler ska välja att satsa på ett liv som företagare.

Det finns flera tänkbara sätt att läsa Magnus Henreksons artikel. Den kan läsas som en intern uppgörelse i det nationalekonomiska skrået. Det kan förstås som en smått bitter och avundsjuk spya mot de nationalekonomer som till skillnad mot Henrekson har ”vunnit politikernas öra”. En tredje möjlighet är att tolka professorns inlägg som ett led i den klassiska högerns kritik av de nya moderaternas gullande med fackföreningar, offentlig sektor och arbetsrätt. Det som fick mig att fatta pennan var dock ingen av dessa tre, möjliga läsarter.
Tanken som slog mig var i stället kort och gott: Tänk om karl´n har rätt!

Behovet av förändringar och anpassningar av den svenska arbetsmarknadsmodellen kan nog ingen tänkande människa förneka. Fler människor behöver få in en eller båda fötterna på arbetsmarknaden. De arbetsskapande företagen behöver därför bli fler. Vilket i sin tur kräver mer lättillgängliga affärs – och anställningsmöjligheter.
Jag har varit på ett otal seminarier och läst högvis med rapporter där det klagats på att arbetsgivarmallen i Sverige utgörs av stora och väletablerade företag och förvaltningar.
Förvisso finns det gott om väldigt små och ganska små företag i vårt land. Men få av dessa – som Henrekson skriver – växer i någon nämnvärd omfattning. Intresset för att växa och utvecklas tycks helt enkelt vara för klent.
Man kan inte blunda för att mängden regler, planer, avgifter och arbetsrättsrelaterade oroshärdar växer till sig rätt fort för den företagare som utökar kretsen av medarbetare från den handfull nära och kära som utan några större problem togs med på skutan från början.
Lek med tanken att regeringen satsat hårt på att öka utbudet av arbetsgivare, istället för att som nu, lägga nästan allt krut på att försämra socialförsäkringarna. Vad hade hänt om regeringen istället för att sänka ersättningarna och höja avgifterna i a-kassan hade genomfört arbetsrättsliga reformer? Gjort det lättare att anställa och avskeda ”vanliga medarbetare” istället för att som nu, genom stora subventioner i vissa branscher och för vissa personer, göra det billigare att i relativt korta projektformer rekrytera medarbetare som uppfyller de statliga subventionskraven?
På allvar rensat i floran av jämställdhets – mångfalds – miljö och likabehandlingsplaner som blir obligatoriska då företaget får si eller så många anställda?
Regeringens vägval ökar otryggheten för människorna utan att företagande och entreprenörskap nödvändigtvis underlättas för den sakens skull. Det hade kanske varit bättre att gjort det omvända? Behållit eller t o m förstärkt tryggheten i de offentliga försäkringarna samtidigt som företagandets vitala förutsättningar förbättrats?
Gjort arbetslivet något otryggare – lätt in och lätt ut – och gjort det offentliga något tryggare genom justa ersättningar och villkor i socialförsäkringarna?
Att öka utbudet av arbetsgivare har sitt pris. Det priset är värt att betala. I vart fall är det betydligt mer prisvärt än otrygga och osäkra socialförsäkringar.
Är det något sådant som Henrekson vill att nationalekonomerna ska viska i regeringens öra så tycker jag att han har en viktig poäng. Och vill inte den här regeringen lyssna så är det inte otänkbart att nästa regering kommer att vara mer lyssningsvillig.

Institutet för Näringslivsforskning, Grevgatan 34 - 2 tr, Box 55665, SE-102 15 Stockholm, Sweden | Tel: +46-(0)8-665 45 00 | info@ifn.se