– Vi har alltid sett det som att lönebildningen är ett problem för sysselsättningen. Så är det också i dag men nu gäller det framför allt lågutbildade och utrikes födda, sa Lars Calmfors på seminariet om bland annat lönenormering.
– Det handlar om grundläggande förutsättningar på arbetsmarknaden, mina medlemmar är de första att hamna i arbetslöshet om systemet havererar. Det går inte att experimentera hur som helst och hoppas på det bästa, sa Marie Nilsson, IF Metall, när en förändrad lönenormering diskuterades.
Hon menade att Industriavtalet skapar stabilitet och reallöneökningar för alla.
Även Stefan Koskinen, Almega, lovordade dagens modell:
– Har man en modell som varit bra för löntagare, företagare och landet i stort så ska man vara försiktig när man bestämmer sig för att ändra på den.
Koskinen ansåg att vi måste hitta sätt att utveckla kollektivavtalen och modernisera dessa om vi ska kunna fortsätta ha vår svenska modell, ”som hittills tjänat oss väl”. Ett uttalande som Annelie Söderberg, Vårdförbundet inte var odelat positiv till. Medlemmarna i hennes förbund har visserligen fått höjda ingångslöner, sa hon, men knappast några löneförhöjningar alls under senare delen av karriären.
– Vi kan ju inte låta en bristande lönebildning påverka kvalitén på vården och tyvärr är det vad som händer idag, förklarade Söderberg.
I boken analyseras olika sätt att göra lönebildningen mer flexibel. Det kan betyda mer av sifferlösa avtal (att lönerna bestäms helt lokalt). Lönenormeringen kan också behöva ta större hänsyn till andra delar av ekonomin än industrin och tillåta större möjligheter att avtala om relativlöneförändringar.
Lars Calmfors ansåg att en möjlig reform är “att det ska finnas en oberoende obalansnämnd tillsatt av parterna som kan ge råd vid stora obalanser på marknaden”. Flera frågor från publiken handlade om just denna obalansnämnd.