DET ÄR DÄRFÖR bra för balans och humör att ibland höja blicken och jämföra förhållanden med hur det ser ut i andra länder. En sådan jämförelse ger vid handen att svensk ekonomi står sig väldigt väl. Näringslivsklimatet är ett exempel där Sverige är bättre än de allra flesta andra länder. Arbetskraften är duktig, skolan bättre än sitt rykte, arbetsmarknaden drabbas sällan av strejker och andra störningar, skatterna på företagande och kapitalinkomster är rimliga och kapitalmarknaden fungerar mycket bra. Detta har sammantaget resulterat i ett dynamiskt näringsliv och en god ekonomisk utveckling sedan 90-talskrisen.
Att vara stolt över det som fungerar väl får däremot inte leda till lättja och oförmåga att ta itu med de problem som likväl finns. Ett område där Sverige inte excellerar gäller regleringar och tillståndsprövningar. Att bedriva näringsverksamhet kräver ofta olika typer av tillstånd, tillstånd som det i många fall tar orimligt lång tid att få. Relaterat till detta är den tilltagande regelbördan för företag och individer. Ofta tenderar vi att skylla på byråkratin i EU, men många exempel tycks i stället visa på att Sverige går utöver vad EU kräver.
Ett exempel på svenska myndigheters nit rör utländska investeringar. I EU har sådana investeringar börjat granskas som ett resultat av tilltagande geopolitiska spänningar. Det är framför allt investeringar från Kina som orsakar bryderier och ibland stoppas. Alla länder har någon form av granskning men ingenstans är den så rigorös som i Sverige. Här granskas investeringar i de flesta branscher. Och inte bara utländska investeringar, även svenska företag som öppnar nya fabriker eller investerar i andra företag måste rapportera detta till myndigheterna. I Sveriges fall till Inspektionen för Strategiska Produkter (ISP). Förra året kom det in ungefär 1 300 anmälningar till ISP, vilket kan jämföras med ungefär 80 anmälningar i Finland, ett land som inte är känt för att ta lätt på nationell säkerhet. Sverige står för inte mindre än 40 procent av alla anmälda investeringar i EU.
Detta är ett exempel på ett mer grundläggande problem: regleringar som införs i vällovliga syften men vars omfattning leder till orimliga kostnader för andra aktörer. I detta fall hamnar kostnaderna dels på skattebetalarna som ska finansiera en svällande byråkrati, dels på företagen som måste administrera och anmäla alla investeringar, men framför allt på Sverige som land om regelverket leder till färre investeringar och därigenom till lägre tillväxt.
Anledningen till att regelbördan tenderar att öka är dels en oförlåtande syn på misstag, dels att kostnader för regleringar bärs av andra aktörer än de som initierar dem. Att tillåta misstag är centralt i alla organisationer för att få engagerade medarbetare och effektiv styrning. Att i stället verka för att helt eliminera misstag blir lika orimligt som att försöka uppnå noll döda i trafiken genom att förbjuda fordonstrafik. Kostnader för andra samhällsaktörer, slutligen, bör explicit inkluderas i alla former av myndighetsutövande och regleringar.
För IFN ger ovanstående exempel två viktiga lärdomar. För det första att även vår organisation måste präglas av decentralisering, frihet och insikten att stora framsteg kräver att vi tillåter att forskning, kommunikation och annat ibland går fel. Den andra lärdomen är att det, trots det svenska goda näringslivsklimatet, finns mycket för oss forskare att undersöka, förstå och försöka ändra. Jag och kollegerna på IFN ser fram emot att vara en del av detta arbete framöver.
FREDRIK SJÖHOLM
PROFESSOR OCH VD