Intäkterna på den europeiska fotbollsmarknaden kanaliseras i allt högre grad till superstjärnor och mellanhänder. Samtidigt försvagas den konkurrensmässiga balansen, vilket gör matcherna mindre spännande och att samma lag återfinns i toppen av ligor och turneringar år efter år. Vi spårar denna utveckling till två krafter: (a) teknologiska innovationer som lett till att tv-sändningar blir globala vilket och driver upp de största stjärnornas ersättningar, och (b) rättsliga beslut som gör spelarna mer lättrörliga mellan klubbar och över nationsgränser, och vilket förstärker konkurrensen mellan klubbarna i jakten på de bästa spelarna. EU-domstolens senaste utslag (de s.k. Diarra-domen) från 2024 kommer göra det ännu lättare för spelare att lämna sina nuvarande klubbar när det dyker upp ett bättre erbjudande. Detta kommer sannolikt att ytterligare intensifiera koncentrationen av talang till ”superklubbar”. Resultatet är skenande löner och övergångssummor, finansiell försvagning av icke-elitklubbar och mer förutsägbara matchresultat.
I artikeln utvärderas reformalternativ som bevarar Europas tradition av ligor med upp- och nedflyttning men lånar verktyg från de nordamerikanska proffsligorna för att upprätthålla en konkurrensmässig balans: ökad omfördelning av intäkter från de mest framgångsrika klubbarna, hårda/mjuka lönetak och draft-liknande mekanismer där de sämre lagen får möjlighet att ”tinga” de mest lovande ungdomsspelarna. Dessa åtgärder bör kompletteras med en ”kartellskatt” för att finansiera ungdomsidrott, uppförandekoder för klubbar och trovärdiga regler för finansiell hållbarhet.
