Handelsavtal är med nödvändighet höggradigt “inkompletta” -- de implementerar inte de ekonomiska utfall som skulle väljas om kontraktsparterna hade fullständig information och kunde kontraktera kostnadsfritt över alla politiska instrument med handelspåverkan. I denna uppsats visas hur en enkel modell för kontraktskostnader kan kasta ljus på det specifika sätt på vilket WTO-avtalet är inkomplett.
WTO-avtalet är i kontraktsteoretisk bemärkelse ”inkomplett” på ett antal olika sätt:
1. Avtalet binder nivåerna för gränshinder som tullar och importkvoter. Men det lägger inga explicita restriktioner på nivåerna för inhemska policyinstrument. Nationella myndigheters grad av diskretion begränsas i stället av ”National Treatment”-klausulen och av en vag reglering av produktionssubventioner.
2. De explicita bindningarna är till stor del “rigida”, dvs de är inte betingade på ekonomiska eller politiska förhållanden. Men det finns flera slags "escape clauses" som tillåter länder att unilateralt införa tillfälliga restriktioner, eller att omförhandla ingångna bindningar.
3. De explicita bindningarna reglerar endast övre gränser för t ex tullnivåer, men lämnar möjlighet att sätta lägre tullar – s.k. ”svaga” bindningar.
Det gängse angreppssättet i den omfattande teoretiska forskningslitteraturen om handelsavtal är att undersöka vad avtal kan åstadkomma givet exogent pålagda restriktioner på vad parterna kan avtala om. Denna ansats kan dock inte förklara varför avtalen ser ut som de gör. Syftet med denna studie är att föra analysen ett steg längre, genom att studera situationer där parterna själva väljer avtalsform. Ett sådant angreppssätt kan hjälpa oss att förstå varför t. ex. WTO-avtalet har just den ovan skisserade strukturen.
Det finns två grundläggande skäl till varför handelsavtal är inkompletta. Dels finns ett mycket stort antal policyinstrument som direkt eller indirekt har handelspåverkan: regleringar av miljöutsläpp, produktsäkerhetsregler, arbetsmarknadsåtgärder, offentliga FoU-satsningar och offentlig upphandling för att bara nämna ett fåtal exempel. Avtalet bör tillåta att dessa används för legitima syften men inte för protektionism och detta kräver sofistikerade avtal. Dels råder avsevärd osäkerhet om de omständigheter under vilka avtalet kommer att gälla. Ju mer anpassat till förändringar i den ekonomiska omvärlden som avtalet är, desto bättre kommer det att vara, men detta är förknippat med kostnader. Handelsavtal återspeglar därför en avvägning mellan avtalens förmåga att implementera bra ekonomiska utfall och kostnaderna för att utforma komplicerade kontrakt.
Studien visar hur centrala aspekter av WTO-avtalet kan förklaras av denna typ av avvägning. Till exempel belyses ett skäl till att inhemska policyinstrument binds i lägre grad än gränshinder. Den ger vidare en förklaring till varför WTO-avtalet har infört en reglering av inhemska subventioner som inte fanns i GATT. Den ger också en möjlig förklaring till varför utvecklingsländer särbehandlas i avtalet genom s.k. ”Special and Differential Treatment”. Studien visar även hur en National Treatment-klausul kan vara del av ett optimalt avtal och varför ”svaga” bindningar är att föredra.
