I debatten inom EU betonas behovet av skydd för utlandsinvesteringar i kritiska råvaror. Debatten förbiser dock de över 1 000 investeringsskyddsavtal som EU-länder har med tredje land. Syftet med denna studie är att belysa dessa avtals täckningsgrad för investeringar i reserver av mineraler som är kritiska för elfordonstillverkning.
Investeringsskyddsavtal är mellanstatliga avtal som skyddar fysiska, och ofta även finansiella, investeringar mellan partnerländerna mot offentliga ingrepp från värdländerna. EU:s medlemsländer har över 1 000 sådana avtal med tredje land. Dessa slags avtal har kritiserats intensivt, både vad gäller effekter och kvaliteten på rättspraxis. Mycket kritik har också riktats mot att avtalen möjliggör för investerare att väcka talan mot värdländer. Det övergripande syftet med denna studie är att belysa huruvida de effekter som avtalen kritiseras för potentiellt kan ha positiva geoekonomiska implikationer för EU, genom att skydda EU-investeringar i kritiska råvaror. Mer specifikt fokuserar studien på fem mineraler – kobolt, litium, mangan, naturlig grafit och nickel – som är centrala för elfordonstillverkning, och även för försvarsindustrin och för den gröna omställningen.
Avtalens täckningsgrad bestäms
Studiens utgångspunkt är att EU:s huvudsakliga strategiska konkurrenter i kampen om dessa resurser är Kina och USA. Uppsatsen fokuserar på “öppna” reserver av ovannämnda mineraler, dvs på reserver i andra länder än Kina, USA, Ryssland och Nordkorea. Ett täckningsindex beräknas som anger den grad i vilken EU som helhet har investeringsskyddsavtal med länder med öppna reserver. Indexet tar hänsyn till den andel av de öppna reserverna som olika länder har. Det tar även hänsyn till storleken på de EU-länder som har avtal med dessa reservländer, eftersom detta påverkar omfattningen av avtalsskyddet för EU som helhet. Studien identifierar även avtal med särskilt investerar-vänlig utformning.
Sämre skydd för EU-investeringar
Studien analyserar alla de 1 169 bilaterala avtal som EU:s medlemsländer, Kina och USA har med tredje land. Det visar sig att skyddet för EU-investeringar i tredje land är mycket begränsat vad gäller mangan och nickel, bättre för naturlig grafit, och bäst för litium och särskilt kobolt. Men skyddet är avsevärt mycket sämre än det som kinesiska investerare har, både vad gäller omfattning och den grad till vilken avtalen är investerar-vänliga. Kinesiska investerare har även fördel av att ha tillgång till betydande inhemska reserver av vissa av mineralerna.
Den generellt dåliga täckningsgraden skulle kunna förklaras av att särskilt större EU-länder saknar avtal. Men studien finner dock att problemet snarare är en generell avsaknad av avtal med länderna med stora öppna reserver, som t ex Australien, Brasilien, Demokratiska Republiken Kongo och Sydafrika. Det enskilda avtal som skulle förbättra situationen mest, och samtidigt sannolikt skulle kunna vara acceptabelt för motparten, vore ett avtal på EU-nivå med Australien.
