Utbyggnaden av svenska högskolor på 1970-talet ökade antalet studenter, men inte andelen från hem utan akademisk bakgrund. Reformen gynnade främst elever med medelmåttiga betyg snarare än dem från mindre gynnade familjer.
Ett av huvudmålen med den svenska högskolereformen 1977 var att minska de geografiska och sociala skillnaderna i tillgång till högre utbildning. Tolv nya högskolor inrättades på 16 orter för att göra universitetsstudier möjliga utan flytt. Reformen var en del av den bredare idén om att utbildning skulle ”demokratiseras” – att fler, särskilt från familjer utan högre utbildning, skulle få chans att läsa vidare.
Men trots att liknande satsningar genomförts i många länder, från Finland till Turkiet, har forskningen visat blandade resultat. Frågan är om fler lärosäten verkligen gör det lättare för ungdomar från mindre privilegierade hem att ta en examen.
Omfattande data
Studien analyserar effekterna av högskolereformen med hjälp av svenska registerdata som följer alla som tog studenten mellan 1973 och 1987. Studien jämför ungdomar som gick gymnasiet i kommuner där nya högskolor öppnades med liknande ungdomar i kommuner utan högskola. Effekten av reformen mäts genom att jämföra hur sannolikheten att ta en högskoleexamen förändrades över tid mellan de två grupperna, givet kön, betyg och föräldrarnas utbildningsnivå.
Social snedrekrytering minskade inte
Reformen ökade sannolikheten att ta en högskoleexamen med 2,4 procentenheter bland studenter i de kommuner där nya högskolor etablerades. Effekten var tydligast för elever med medelgoda gymnasiebetyg, som tidigare legat precis under antagningsgränsen. För elever med låga betyg syns ingen effekt alls, och för dem med höga betyg är ökningen marginell. Reformen hade dock ingen mätbar effekt på den sociala snedrekryteringen. Ungdomar med högutbildade föräldrar ökade sin högskolenärvaro i samma takt som andra.
Resultaten pekar på att reformen främst gynnade dem som redan hade tillräckliga skolresultat, inte elever från icke-akademikerhem. Det tyder på att den sociala snedrekryteringen inte främst beror på geografi, utan på skillnader i förkunskaper och studieförutsättningar som grundläggs långt före gymnasiet.
Mer krävs för breddad rekrytering
Fler och geografiskt spridda lärosäten kan öka det totala antalet studenter, men leder inte automatiskt till ökad jämlikhet. För att bredda rekryteringen till högre utbildning kan politiken behöva göra mer än att enbart öka den geografiska tillgängligheten till universitet. Exempelvis tidiga insatser som mentorskap och riktad studie- och yrkesvägledning till ungdomar från studieovana hem.
