Kommuner är ofta de största arbetsgivarna inom utbildning och omsorg. När en arbetsgivare dominerar en lokal arbetsmarknad och därmed har så kallad monopsonmakt, riskerar lönerna att hållas nere.
Under de senaste decennierna har privata aktörer fått större utrymme i välfärdssektorn. Teoretiskt borde fler arbetsgivare öka konkurrensen om arbetskraft och därmed höja lönerna. Vi undersöker den hypotesen för personal i förskolan.
Vi utnyttjar variation i andelen privatdrivna förskolor som uppkom efter reformen om etableringsfrihet inom förskolan 2006. Reformen undanröjde kommunernas möjligheter att stoppa fristående förskolors etablering, och vi finner att detta ökade förekomsten av förskolor i aktiebolagsform i svenska kommuner.
Trots att konkurrensen om förskolepersonalen ökade när alternativa arbetsgivare trädde in, steg inte lönerna för förskolepersonalen. En möjlig förklaring är att de nya privata aktörerna höll nere kostnaderna genom att anställa yngre och mindre kvalificerad personal, snarare än att konkurrera om de mest erfarna.
Resultatet tyder på att fler arbetsgivare inte nödvändigtvis leder till högre löner, utan att även arbetsgivarnas organisationsform och drivkrafter påverkar.
