Boken inleds med en genomgång av gränsernas utveckling genom Europas historia. Den moderna uppfattningen om gränser som skiljelinjer är ett ganska nytt fenomen och utgör något av en paradox i ett historiskt perspektiv. Den utvecklades när politiska ordningar började använda gränser för att tydliggöra sin makt. I den andan var den moderna nationalstaten baserad på kontroll över ett specifikt territorium vars politiska system, rikedom och kultur måste försvaras mot fiender, ofta på bekostnad av fredliga mellanstatliga förbindelser i Europa.
Efter andra världskriget fortsatte den europeiska integrationen i syfte att bilda en politisk union som utmanade den traditionella uppfattningen om gränser, eftersom de ekonomiska, politiska och sociala gränserna mellan EU:s medlemsstater gradvis suddats ut. I samband med detta ökade dock gränserna som demarkationslinjer mot länder som (ännu) inte var medlemmar i unionen.
Följaktligen har EU befunnit sig i en nästan konstant utvidgningsfas sedan starten, och ökat antalet medlemmar från sex till 28 och sedan 27, på grund av Brexit och där en utvidgning med 10 nya stater nu ligger i korten. Det inledande kapitlet följs av kapitel om olika perspektiv på gränser i det samtida Europa och avslutas med ett uppsummering.