The WTO Dispute Settlement System 1995–2006: Some Descriptive Statistics

Tvistelösningsmekanismen i World Trade Organization (WTO) har sedan dess tillkomst den 1 januari 2005 hanterat ett stort antal dispyter mellan medlemsländerna. Denna studie redogör för ett stort antal aspekter av dess verksamhet under perioden 1995–2006, speciellt vad gäller utvecklingsländers deltagande. En åtminstone för författarna överraskande slutsats är att dessa länder är mycket aktiva som klagande part och har svarat för fler klagomål än vad EU och USA gemensamt stått för.

Författarna har sammanställt en databas som beskriver en mängd olika aspekter av de tvister som hanterats av WTO:s tvisteläsningsmekanism. Databasen, som är allmänt tillgänglig på Världsbanken hemsida, täcker alla de 351 dispyter som anmäldes till WTO:s tvistelösningsmekanism mellan 1995 och 2006. Databasen innehåller information om hela proceduren från att dispyterna anmäls till WTO, via domstolsprocesser och till eventuella tvister vad gäller implementeringen av domslut. Totalt innehåller databasen ca 28 000 observationer rörande vilka länder som varit aktörer, vilka branscher dispyterna skett i, vilka rättsliga grunder de baserats på, vilka som deltagit i dömande paneler, när olika dokument om målen publicerats, när beslut överklagats, vilka rättsliga grunder som då åberopats, när klagomål om bristande implementering inkommit, vilka handelspolitiska motåtgärder som domstolarna tillåtit, m.m.

Denna rapport ger en på databasen grundad översiktlig beskrivning av några centrala aspekter av WTO-systemet. Rapporten sammanställer beskrivande statistik beträffande bl. a. följande:

(1) Vilka medlemsländer som varit klagande part, vilka som varit s.k. tredje part (dvs. deltagit i processen utan att ha nödvändigtvis ha tagit ställning) och vilka som har suttit på de anklagades bänk.
(2) Vilka WTO-avtal och vilka specifika klausuler som klagomålen rört.
(3) Vilka länder som utnyttjat vilka avtal och mot vilka motparter.
(4) Vilka länder som tenderar att vinna respektive förlora klagomål.

Den övergripande bilden är att medan de minst utvecklade medlemsländerna knappast är aktiva alls i systemet, är de mindre fattiga utvecklingsländerna, trots en tämligen snäv definition av ”utvecklingsland”, desto aktivare. Den senare gruppen har svarat för ca 1/3 av alla bilaterala klagomål, att jämföra med EU och USA som gemensamt stått för drygt 1/4.

De mindre fattiga utvecklingsländerna är ungefär lika framgångsrika vad gäller andelen bifall för de klagomål som de anfört som andra industriländer än EU och USA, och endast något mindre framgångsrika än de senare. Däremot tycks de som svarande part vara något mindre framgångsrika. Sammantaget förefaller det dock som att farhågorna om att dessa länder inte har tillräcklig rättslig kapacitet för att utnyttja tvistelösningsmekanismen inte besannats.