WTO-avtalet reglerar medlemsländernas möjlighet att bedriva nationell miljöpolitik. Avtalets faktiska innebörd bestäms i hög grad av hur WTO-domstolarna utformar beviskraven för dispyter om påstådda (och kanske faktiska) miljöåtgärder. Denna studie sammanfattar och diskuterar kritiskt den WTO-praxis som främst är av intresse ur miljösynvinkel.
Möjligheter för WTO-medlemmar att föra nationell miljöpolitik begränsas i första hand av avtalets två grundläggande icke-diskrimineringsprinciper. En av dessa är att medlemsländer inte ska behandla import av snarlika produkter från andra medlemsländer olika. Den andra principen är att importerade produkter inte ska behandlas sämre än snarlika inhemskt producerade produkter. Klausulen om ”National Treatment” (NT) i Art. III GATT är en manifestering av den senare principen, men den förekommer även i andra former i WTO-avtalet. Dessa två principer gäller för i stort sett all slags handelspåverkande offentligt beslutsfattande, vare sig det rör sig om skatter, lagar eller förordningar. Det är t ex tolkningen av dessa två principer som avgör om medlemsländer kan beskatta varor som tillverkats i länder med lägre eller ingen koldioxidbeskattning.
Det fundamentala problemet för den praktiska tillämpningen av dessa principer är att särbehandling inte behöver vara ett utslag av protektionism, utan kan vara motiverat av legitima skäl, som t ex miljöhänsyn. Det är dock svårt för WTO-domstolarna att med säkerhet avgöra de sanna motiven som är till nackdel för vissa utländska producenter. Ett viktigt legalt instrument för att påverka den legala processen är därför utformningen av bevisbördan. Dess utformning är inte reglerad i WTO-avtalet, utan bestäms genom WTO-domstolarnas praxis. Syftet med denna studie är att sammanfatta och kritiskt analysera från ett miljöpolitikperspektiv, hur WTO-domstolar har fördelat bevisbördan i dispyter som berört den andra av de två ovan nämnda icke-diskrimineringsprinciperna.
Studien argumenterar för att domstolarnas konsekventa beslut att lägga den primära bevisbörden på klagande part har varit rimlig i dispyter rörande själva GATT-avtalet (vilket är det avtal i WTO-avtalet som specificerar generella regler för reglering av varuhandel). Däremot har de krav som ställts för att uppfylla bevisbördan tenderat vara för låga; t ex har klagande parter ofta inte behövt påvisa vare sig negativ handelspåverkan eller protektionistiskt syfte. En andra övergripande observation är att i de för miljöpolitik viktiga specialavtalen om tekniska handelshinder (det s k TBT-avtalet) och om människors, djurs och växters säkerhet och hälsa (det s k SPS-avtalet), har domstolarna begått fel vad gäller båda dessa aspekter. Anledningen till dessa problem tycks vara att domstolarna saknar en analytisk (teoretisk) ram för den roll dessa avtal bör spela. Konsekvensen av detta är rättsosäkerhet, eftersom det är svårt att avgöra hur domstolarna kommer att tolka avtalen vad gäller nationell miljöpolitik.
