Ett populärt sätt för industrialiserade länder att stödja utvecklingsländers exportutveckling är att erbjuda lägre tullar än man tillämpar på import från andra länder. De uttalade målen med sådana så kallade handelspreferenser är både att öka utvecklingsländernas exportintäkter och att bidra till exportdiversifiering. Uppsatsen visar dock att handelspreferenser inte nödvändigtvis lever upp till målsättningen att diversifiera exporten, utan ibland leder till ökad exportspecialisering.
Så kallade handelspreferenser har under lång tid spelat en central roll i handelsrelationerna mellan industrialiserade länder och utvecklingsekonomier. Rent konkret innebär handelspreferenser att industrialiserade länder ger utvecklingsländer möjlighet att exportera till lägre tullar till industriländerna än de som gäller för andra länder, samtidigt som utvecklingsländerna själva inte behöver erbjuda lägre handelshinder på sin import. Det huvudsakliga målet med denna policy är att öka exportintäkterna för utvecklingsekonomier.
Det finns dock ytterligare ett uttalat mål, nämligen att handelspreferenser förväntas leda till exportdiversifiering. Exportdiversifiering är i sig ett viktigt mål, eftersom diversifiering tros ha goda effekter på tillväxt. Dessutom minskar utvecklingsländernas sårbarhet för prissvängningar på världsmarknaden.
Mycket forskning om exportintäkter, lite om exportdiversifiering
En relativt omfattande forskningslitteratur har visat att handelspreferenser ger en positiv effekt på utvecklingsländernas exportintäkter, men storleksordningen varierar beroende på hur handelspreferenserna utformats. När det gäller effekterna på exportdiversifiering finns det dock i nuläget nästan ingen forskning alls.
Exportdiversifiering ingen självklar effekt
Trots att länder som tillämpar handelspreferenser för utvecklingsländer alltså explicit säger sig vilja bidra till exportdiversifiering, är det ur ett teoretiskt perspektiv inte självklart att man verkligen bör förvänta sig den effekten. Det som talar för en diversifiering av exporten är att lägre tullar innebär lägre kostnader för att exportera, vilket i sin tur skulle innebära att fler produkter kan exporteras med lönsamhet.
Preferensprogram innefattar dock sällan alla produkter. Därför kan man också tänka sig att länder svarar på preferenser genom att i ökad utsträckning koncentrera sina begränsade produktionsresurser på ett fåtal exportvaror där preferensmarginalen – ungefär skillnaden mellan ”normal” tull och preferenstull – är särskilt stor.
Blandade empiriska resultat
I uppsatsen görs en omfattande empirisk studie av samtliga handelspreferensprogram som använts av EU sedan tidigt 1960-tal. Vi undersöker om länder som erbjuds handelspreferenser som en följd av detta ökar mängden olika varor som exporteras till EU. Våra resultat visar att det inte finns någon entydig positiv effekt på exportdiversifiering, och att effekten tycks bero på hur det enskilda handelspreferensprogrammet utformats.
Vissa program har lett till tämligen omfattande exportdiversifiering, medan andra istället fått följden att exportlandet specialiserar sig på färre varor. Ur policysynvinkel bör politiska beslutsfattare alltså vara medvetna om att handelspreferenser inte alls med nödvändighet lever upp till målet att diversifiera utvecklingsländers export.
IFN Working Paper nr 991, ”EU Trade Preferences and Export Diversification”, är författat av Maria Persson (Lunds universitet och IFN) och Fredrik Wilhelmssson (AgriFood Economics Centre).