Genom en mängd kommunsammanslagningar halverades antalet svenska kommuner år 1952. Åren före dessa sammanslagningar uppstod en situation där en kommun kunde åka snålskjuts på de kommuner som den senare slogs samman med. Många kommuner utnyttjade tillfället och lånade pengar innan de slogs samman med andra. Lånet blev direkt tillgängligt för den egna kommunen medan de framtida återbetalningarna även föll på de andra kommunerna i sammanslagningen. Jämfört med de kommuner som inte berördes av reformen ökade skuldsättningen med tre procent av inkomsterna i de kommuner som slogs samman med andra.
När flera personer ska betala något gemensamt är det lätt hänt att var och en av dem drar på sig extra höga kostnader. En delad restaurangnota utgör ett enkelt exempel. Problemet finns också i politikens värld eftersom politiker som regel representerar en viss grupp väljare, men kan fatta beslut som alla väljare måste vara med och betala över skattsedeln.
Det finns mycket forskning om problem som kan uppkomma när flera beslutsfattare har tillgång till en gemensam resurs. Speciellt har betydelsen av antalet ledamöter i politiska församlingar uppmärksammats. Tanken är att ju fler ledamöterna är, desto högre kan utgifterna förväntas bli. Även om denna logik tycks vara enkel är forskningsresultaten inte entydiga.
Av flera skäl utgör den svenska kommunsammanslagningsreformen 1952 ett speciellt lämpligt studieobjekt. Viktigast är att reformen var tvingande - utan frivilliga sammanslagningar - och att kommuner som slogs samman kan jämföras med liknande kommuner som inte berördes av reformen. Detta är fallet eftersom 304 av de 2 284 landskommunerna lämnades orörda och eftersom sammanslagningarna snarare följde geografiska och historiska indelningar än någon framsynt ekonomisk planering. Därför är det troligt att de skillnader som framträder har sin förklaring i sammanslagningsreformen och inte i underliggande ekonomiska faktorer.
Resultaten tyder på att många kommuner ökade sin belåning innan de slogs samman med andra. Jämfört med de kommuner som inte berördes av reformen ökade skuldsättningen med tre procent av inkomsterna i de kommuner som slogs samman med andra, vilket förklarar hela skuldökningen i dessa kommuner mellan 1947 och 1951. Det verkar däremot inte som om kommuner som slogs samman med många befolkningsrika kommuner skuldsatte sig mer än kommuner som ingick i mindre sammanslagningar. Den sammantagna bilden visar därmed att kommuner vid tillfälle verkar passa på att åka snålskjuts på varandra, men inte på ett lika utstuderat sätt som antagits i tidigare undersökningar.
