Auktioner är ett vanligt förekommande format när man skall allokera och prissätta varor och tjänster, såsom spektrumlicenser och utsläppsrätter. Med hjälp av ett ekonomiskt experiment jämförs två vanligt förekommande auktionsformat som teoretiskt sett skall generera identiska utfall. I det första formatet ombeds alla aktörer lämna sina bud samtidigt och sedan tilldelar en auktionsförrättare objekten till aktörerna och bestämmer priserna. Det andra formatet är en stigande auktion som sker i flera omgångar och där aktörerna ombeds indikera vilket/vilka objekt de vill ha till en uppsättning stigande priser. Vi finner att det förstnämnda formatet presterar bättre än det sistnämnda i flera relevanta mått.
Det finns två vanligt förekommande auktionsformat som båda teoretiskt genererar identiska och effektiva utfall. I dessa format kommer alltid varje objekt tilldelas den person eller det företag som har den högsta värderingen för det aktuella föremålet och dessutom sker detta till minimala priser. Båda formaten ger även deltagarna incitament att avslöja sina sanna preferenser. I det första formatet presenteras objekten för aktörerna och dessa får sedan indikera sin betalningsvilja för varje objekt. Efter detta allokerar en auktionsförrättare objekten och bestämmer priser för respektive objekt. Det andra formatet går tillväga så att objekten presenteras tillsammans med priser för aktörerna som i sin tur får indikera vilket objekt de vill ha till de aktuella priserna. Om flera aktörer efterfrågar samma objekt höjs priserna enligt en förutbestämd regel. Aktörerna får se de uppdaterade priserna och ombeds att återigen ta ställning om vilket objekt de efterfrågar. Förfarandet pågår tills det inte råder konkurrens om något objekt.
I praktiken kan auktionsformaten ge olika utfall
Även om dessa två auktionsformat i teorin genererar identiska utfall kan det finnas anledning att misstänka att så inte är fallet i verkligheten. Exempelvis så ombeds varje aktör att avslöja sina värderingar för alla objekt under det första formatet vilket kan vara känsligt för till exempel ett företag på en konkurrensutsatt marknad. Man kan argumentera för att informationsöverföringen är betydligt mildare under det andra förfarandet då aktörerna endast ombeds indikera vilket objekt som efterfrågas. Å andra sidan ter sig det senare auktionsformatet mer komplext än det förra. Då vi inte är medvetna om någon auktion där de två formaten utförts i liknande kontexter har vi valt att genomföra ett laboratorieexperiment där de två formaten jämförs.
Komplexa auktionsformat kan minska effektiviteten – i varje fall initialt
Vi finner att det förstnämnda auktionsformatet genererar fler fall av både sanningsenlig rapportering av värderingar och effektiv allokering av objekt till aktörer. Dock skall noteras att det fanns en påfallande positiv trend i de rapporterade måtten under det sistnämnda formatet. Detta föranleder oss att tro att om auktionen upprepas tillräckligt många gånger kommer de båda formaten vara identiska eller möjligtvis kan det finnas en fördel för det sistnämnda formatet. I ljuset av dessa resultat är det svårt att ge en generell policyrekommendation. Men om auktionen endast skall genomföras en gång kan det finnas argument för att välja det första auktionsformatet då dess struktur är mer transparent än vad det senare är.
IFN Working Paper nr 882, "Sealed Bid Auctions vs. Ascending Bid Auctions: An Experimental Study", är samförfattat av Christer Andersson (Lunds Universitet) Ola Andersson (Institutet för Näringslivsforskning) och Tommy Andersson (Lunds Universitet).
