Föreställningen att kommunikation underlättar samarbete är utbredd. Därför är till exempel kommunikation mellan företag förbjuden, då det anses underlätta prissamarbete. En ny experimentell studie, med universitetsstudenter som försökspersoner, visar att effekten av kommunikation på graden av samarbete är beroende av framtida kommunikationsmöjligheter. När det inte finns möjlighet att kommunicera i framtiden har kommunikation, med intention att skapa samarbete, en positiv påverkan på sannolikheten för samarbete. Men denna effekt försvinner då senare kommunikationsmöjligheter introduceras. Sammanfattningsvis har kommunikation en mer komplex effekt på samarbeten än man tidigare trott.
För att etablera ett samarbete mellan spelare – t.ex. individer eller företag – i en viss situation behövs vanligtvis en överenskommelse som innehåller både en morot och en piska. Moroten, som oftast är fortsatt samarbete, delas ut om deltagarna hållit sin del av avtalen medan piskan används om någon avvikit från överenskommelsen. Piskan är oftast kostsam för alla inblandade parter vilket gör den obehaglig att implementera. Därför är ett grundläggande krav att de inblandade har individuella incitament att hålla fast vid sitt löfte om straff om alla andra också gör det. Men kommunikation möjliggör omförhandling av överenskommelsen, t.ex. i händelse av avvikelser från överenskommelsen. Om alla parter har det bättre efter en omförhandling är det ursprungliga hotet inte trovärdigt vilket gör samarbetet omöjligt att implementera. Således kan kommunikation (genom omförhandlingsmekanismen) rendera överenskommelser icke trovärdiga. Därför måste spelare när de bedömer sanningshalten i en föreslagen överenskommelse ta hänsyn till om det finns framtida möjligheter för omförhandling.
Omförhandlingsmöjligeter har en negativ inverkan på samarbeten
Ett empiriskt test av omförhandlingshypotesen kräver god kontroll över situationen, spelarna och omförhandlingens avkastning. Därför är ett laboratorieexperiment att föredra framför empiriskt observerade data. Vi har satt upp en enkel situation som ändå är rik nog att generera möjligheter att testa omförhandlingshypotesen, med universitetsstudenter som försökspersoner. Spelarna möts i en sekvens av två olika situationer. Detta kan t.ex. tolkas som en upprepad konkurrenssituation mellan företag. Möjlighet till samarbete finns i den första situationen om spelarna kan implementera trovärdiga avtal som innehåller hot om straff mot avvikande beteende. Genom att introducera omförhandlingsmöjligheter i vissa behandlingar gör vi sådana överenskommelser icke trovärdiga. Vi testar omförhandlingshypotesen genom att se om kommunikation påverkar graden av samarbete i situationer med och utan omförhandlingsmöjlighet. Vi finner att kommunikation har en positiv och statistiskt säkerställd effekt på sannolikheten för samarbete endast då inga omförhandlingsmöjligheter finns. Detta ger stöd för omförhandlingshypotesen.
En potentiell policyimplikation är att konkurrensregler som förhindrar kommunikation mellan företag kan vara kontraproduktiva. Genom att förbjuda kommunikation i syfte att förhindra kartellbildning kan konkurrensmyndigheten öka sannolikheten för att ett sådant samarbete uppstår.
IFN Working Paper nr 883, ”Credible Communication and Cooperation: Experimental Evidence from Multi-stage Games”, är samförfattat av Ola Andersson (Institutet för Näringslivsforskning) och Erik Wengström (Lunds Universitet och University of Copenhagen).
