Trots att lövtunna brakteater är de mest fragila mynt som någonsin har präglats, var de den dominerande mynttypen under nästan 200 år i stora delar av det medeltida Europa. Under medeltiden genomförde myntherrarna regelbundna myntindragningar, då man fick betala en växlingsavgift för att byta gamla mot nya mynt. Brakteaternas egenskaper såsom låga produktionskostnader och en stor diameter som möjliggjorde varierande motiv passade väl in med denna politik. När monetariseringen ökade och det blev svårare att hantera indragningar förlorade också brakteaterna sin roll som huvudmynt.
Brakteater var tunna ensidiga mynt som präglades med endast en stamp. Ett mjukt material (läder eller bly) lades under myntämnet vid präglingen, vilket skapade ett spegelvänt motiv på myntets baksida. Trots att de lövtunna brakteaterna är de mest fragila mynten i den monetära historien, dominerade de myntningen i nästan 200 år (1140–1320) i stora delar av centrala (främst Tyskland), östra och norra Europa.
Tidsbegränsade mynt
Lämpligheten med brakteater kan kopplas till den samtida monetära beskattningspoliktiken. Medeltida mynt drogs in med jämna mellanrum av myntherren och myntades om på specifika datum. Man fick då växla in sina gamla mynt mot nya och betala en avgift (t.ex. fyra gamla mot tre nya). Brakteaterna hade två lämpliga egenskaper. För det första låga produktionskostnader – bara en stamp behövdes som dessutom höll längre än tvåsidiga stampar. För det andra kunde varierande motiv formges på den stora myntytan, vilket gjorde det lättare att skilja mellan giltiga och ogiltiga mynttyper. Fragilitet var inget problem p.g.a den korta cirkulationstiden.
Indragningarnas frekvens kan kopplas till mynttypen
Både tvåsidiga mynt och brakteater präglades i Tyskland 1140–1300. De förra präglades i Westfalen, Rhenlandet och Franken, de senare i resten av territoriet. Brakteaterna fick fotfäste i områden med relativt liten erfarenhet av penningekonomi och där ingen myntfot fanns etablerad. Både tvåsidiga mynt och brakteater kan kopplas till myntindragningar i Tyskland. Regioner med brakteater hade dock mer frekventa indragningar – ibland två gånger per år. Detta är logiskt, eftersom mer frekventa indragningar kräver en lägre monetarisering och brakteaterna dessutom var lättare att prägla om. Myntindragningarna i de västra delarna av Tyskland hade redan kulminerat när de första brakteaterna dök upp och spreds i de centrala och östra delarna på 1140-talet. Den dominanta myntorten i Rhenlandet, Köln, hade indragningar vart fjärde eller femte år.
Holpenningar som växelmynt
Slutet för brakteaterna som huvudmynt och tidsbegränsade mynt berodde på ökad monetarisering, ekonomisk tillväxt och ökad handel. Detta krävde fler mynt i cirkulation, vilket omöjliggjorde ommyntning och övervakning av vilka mynttyper som användes. Samtidigt började man prägla mynt med högre nominaler utan regionala begränsningar som trängde ut brakteaterna. Exempel på sådana mynt var Heller, Witten, Groschen och Goldgulden. Under senmedeltiden präglades brakteater som s.k. holpenningar, vilka hade en mindre diameter men högre relief jämfört med de tidiga brakteaterna. Mellan 1300 och 1500 var holpenningarna skiljemynt till de högre nominalerna.
IFN Working Paper nr 973, “The Bracteate as Economic Idea and Monetary Instrument”, har författats av Roger Svensson, IFN.
