Den så kallade neo-schumpeterianska tillväxtteorin anses ha återinfört entreprenören i den nationalekonomiska huvudfåran. Vi visar att så inte är fallet. Utfallet av innovationssatsningar antas vara kända vid investeringstillfället, medan entreprenörskap i praktiken innebär att göra bedömningar och fatta beslut under genuin osäkerhet.
De senaste 200 åren av ekonomisk tillväxt har inneburit en dramatisk förändring till det bättre i människors livsbetingelser. Att förstå vad som orsakar tillväxt står följaktligen högt på både den vetenskapliga och politiska agendan. I början av 1990-talet pekade forskningen mot att de avgörande faktorerna var teknisk utveckling och ny kunskap.
De modeller som utvecklades inom nationalekonomins huvudfåra saknade dock en aktör som identifierade nya affärsmöjligheter genom att använda samhällets resurser på ett effektivare sätt, vilket därmed genererade tillväxt. Kort sagt, modellerna inkluderade inte entreprenörsfunktionen.
Skapande förstörelse genererar tillväxt
Runt 1990 skedde ett genombrott i form av de så kallade neo-schumpeterianska tillväxtmodellerna. De inkluderar den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeters berömda process ”skapande förstörelse”, genom vilken nya innovationer utmanar existerande företag och strukturer och som vid framgång ersätter det gamla.
Schumpeter är framför allt berömd för att han lyfte fram entreprenörens avgörande betydelse för förnyelse och tillväxt. Men finns det verkligen någon entreprenör i de neo-schumpeterianska modellerna? Vi söker svaret på denna fråga genom att med hjälp av text mining och maskininlärning analysera drygt 700 publicerade artiklar om neo-schumpeteriansk tillväxt publicerade sedan 1990.
Den genuina osäkerheten saknas
Vi finner för det första att över 90 procent av artiklarna helt saknar referenser till Schumpeter. Än viktigare är att det förväntade utfallet av innovationssatsningar antas vara statistiskt kalkylerbart, vilket gör entreprenörskapet överflödigt. Genom detta antagande bortser artikelförfattarna ifrån att i princip allt nydanande företagande präglas av genuin osäkerhet, dvs. situationer där det inte går att beräkna någon statistisk sannolikhetsfördelning för framtida utfall. Därigenom utesluts centrala aspekter – eller till och med själva kärnan – av entreprenörskap ur teorin.
