Green Deals har blivit en ny standard i klimatpolitiken, där staten inte bara förväntas reglera och beskatta miljöskadlig verksamhet utan också aktivt styra och finansiera stora, riktade industrisatsningar. Den här studien diskuterar och analyserar hur dessa åtaganden är utformade, med särskilt fokus på EU och USA.
Klimatfrågan har klättrat allt högre upp på den politiska dagordningen runt om i världen. Parallellt har klimatpolitiken förskjutits från att främst ha byggt på skatter, regleringar och förbud till att i ökande grad även omfatta aktiv industripolitik och stora riktade offentligt stödda investeringar, vilket ofta har kommit att kallas ”Green Deals.” Denna studie kartlägger hur dessa Green Deals är utformade och hur de skiljer sig åt mellan länder. Tyngdpunkten i uppsatsen ligger på EU och USA, men kompletteras även med fall av Storbritannien, Tyskland och Sverige för att belysa hur institutionella förutsättningar formar olika varianter.
EU:s gröna giv – stor, bred och komplex
EU lanserade sin motsvarighet till Green Deals 2019 med målet att göra EU klimatneutralt till 2050 och med ett delmål om 55 procents utsläppsminskning till 2030 (jämfört med 1990). Ramverket fungerar både som ett paraply för EU:s omfattande klimatregleringar, såsom EU:s handel med utsläppsrätter (ETS), men också som grund för ett mycket stort finansierings- och stödsystem. Fokus i uppsatsen är på den senare delen.
En slutsats är att EU:s modell är fragmenterad, med många instrument och program som överlappar varandra. Därtill kommer ett stödsystem som ofta innebär att enskilda stöd måste prövas från fall till fall. Sammantaget riskerar detta att göra systemet administrativt tungt och svårnavigerat för företag. Kritiker har bland annat lyft fram att systemet kännetecknas av otydliga kriterier, ger incitament till lobbyverksamhet och tenderar att gynna stora etablerade aktörer framför mindre och mer dynamiska.
USA:s modell – snabbare men med större budgetosäkerhet
USA:s motsvarighet har främst genomförts genom lagpaket Inflation Reduction Act (IRA) från 2022, som är den största klimatinvesteringssatsningen i USA:s historia. Här kombineras skatteincitament, bidrag och lånegarantier, där olika former av skatteavdrag spelar en framträdande roll.
En viktig skillnad gentemot EU är att stöden i IRA i högre grad är regelstyrda och kan utnyttjas automatiskt via skattesystemet, snarare än genom projektvisa utvärderingar, selektion och särskilda utbetalningsprocesser. Många stöd är inte finansiellt avgränsade, utan beror på hur omfattande företagens gröna satsningar blir, vilket gör de offentliga kostnaderna svåra att förutse. Flera stöd är dessutom knutna till specifika villkor, exempelvis krav på en viss andel inhemskt innehåll, vilket av kritiker har beskrivits som godtyckligt. Efter regeringsskiftet 2025 stoppades eller frystes flera program och vissa komponenter fasades ut, vilket ökade osäkerheten om regelverkets långsiktighet.
Slutsatser: behov av mer granskning
Green Deals innebär en tydlig förskjutning i den ekonomisk-politiska styrningen, där klimatmål ska nås genom att staten i stor skala påverkar investeringsbeslut och industristruktur. EU:s modell betonar kontroll och prövning men riskerar att bli komplex och svåröverskådlig. USA:s modell kan vara snabbare, men medför större budgetosäkerhet och handelspolitiska spänningar. Mot bakgrund av omfattningen av de storskaliga industripolitiska klimatprogram som vuxit fram världen över finns ett tydligt behov av mer akademisk och policyinriktad granskning av effektivitet, statsfinansiell hållbarhet och internationella effekter.
