Det svenska stålprojektet HYBRIT hyllades som en symbol för den gröna omställningen, men blev ett monument över politisk hybris. Bakom löftena om fossilfritt stål dolde sig enorma tekniska, ekonomiska och energimässiga hinder. När verkligheten hann ifatt fick staten och LKAB backa och en potentiell industrikatastrof avvärjdes i tysthet.
HYBRIT (Hydrogen Breakthrough Ironmaking Technology) lanserades 2016 som ett banbrytande projekt för att skapa fossilfri ståltillverkning med hjälp av vätgas från fossilfri el. Det skulle bli en hörnsten i EU:s gröna industripolitik och kunde enligt planerna minska koldioxidutsläppen med 56 miljoner ton per år – mer än Sveriges totala utsläpp.
Denna studie drar slutsatsen att projektet, som drevs av statliga LKAB i samarbete med SSAB och Vattenfall och presenterades som en industriell revolution, saknade både teknisk och ekonomisk realism. För att fungera krävdes 70 TWh el – mer än halva Sveriges totala elförbrukning – och en storskalig vätgaslagring som aldrig tidigare prövats ens i småskalig regi.
Tekniken, elen och kostnaderna spräckte drömmen
Den direkta investeringskostnaden uppskattades till 400 miljarder kronor. Därutöver krävdes investeringar i elproduktion och nät av samma storleksordning. Lönsamheten vilade på osannolikt låga elpriser, mycket höga kostnader för koldioxidutsläpp och en betydande prispremie på fossilfritt stål. Samtidigt visade internationella stålbolag som ArcelorMittal och ThyssenKrupp att vätgasbaserad ståltillverkning var för dyr och opraktisk.
Politiker, myndigheter och företag såg dock HYBRIT som ett prestigeprojekt i den gröna omställningen, ett sätt att återindustrialisera Norrland och visa globalt ledarskap. Bristen på oberoende granskning – LKAB är statligt och ej börsnoterat – gjorde att riskerna sopades under mattan.
När symbolpolitik mötte verkligheten
Kritiken växte efterhand, särskilt kring den elbrist som skulle uppstå i norra Sverige och konkurrensen från billigare alternativ som biokol, dvs. upphettad biomassa, och koldioxidinfångning. År 2024 meddelade regeringen att LKAB skulle prioritera andra satsningar och 2025 hade planerna på storskalig järnsvampsproduktion i praktiken lagts på is.
I stället fokuserar LKAB nu på att säkerställa utvinningen av sin högkvalitativa järnmalm och utvinna sällsynta jordartsmetaller och fosfor. HYBRIT blev därmed ett typexempel på hur storslagna, politiskt drivna ”månlandnings”-projekt kan kollapsa när symbolpolitik tillåts trumfa marknadsekonomiska och tekniska realiteter.
