EU:s gröna giv lovade klimatneutralitet och konkurrenskraft. Sex år senare ser vi höga elpriser, havererade prestigeprojekt och minskad industriell styrka. Problemet är inte ambitionen – utan en politik som inte fungerar.
Green deals har blivit det dominerande svaret på klimatutmaningen i Europa. Genom storskaliga, missionsorienterade satsningar har politiken lovat att förena klimatneutralitet, teknologiskt ledarskap och ekonomisk tillväxt. EU:s gröna giv är det mest ambitiösa exemplet. Sex år senare är resultaten nedslående: stigande energipriser, fallande konkurrenskraft och en rad uppmärksammade misslyckanden.
Metoden är problemet
Problemet är inte klimatmålen, utan metoden. Green deals bygger på föreställningen att staten kan identifiera framtidens tekniker, styra innovationsprocessen och samordna komplexa system uppifrån. Erfarenheten visar motsatsen. Klimatförändringar är ett komplext, systemiskt problem som saknar enkla lösningar. När politiken försöker ersätta marknadens decentraliserade urvalsprocess med centralt beslutade missioner riskerar omfattande felallokeringar att uppstå.
Ett återkommande mönster är att politiken underskattar den tekniska och ekonomiska komplexiteten. Tysklands Energiewende illustrerar detta tydligt: massiv utbyggnad av väderberoende elproduktion utan motsvarande satsningar på nät, lagring och baskraft. Resultatet har blivit rekordhöga elpriser, försämrad försörjningstrygghet och ökade utsläpp på marginalen – samtidigt som industrin tappar konkurrenskraft.
De politiska beslutsfattarna har också ett egenintresse
Green deals lider också av klassiska politisk-ekonomiska problem. Politiker och myndigheter är inte neutrala samhällsplanerare utan agerar, likt andra aktörer, utifrån egenintressen. Storskaliga gröna satsningar skapar kraftiga incitament för privilegiejakt, lobbying och så kallad mission capture.
Risken är att resurser kommer att gå till de entreprenörer som är bäst på att tillskansa sig resurser från den politiska sektorn och inte till dem som kan utveckla de bästa lösningarna för samhällets problem och framtida utmaningar. Fall som etanolbilarna, vätgasbaserat stål och Northvolt visar hur politisk prestige och subventioner kan tränga undan kritisk prövning och samhällsekonomisk rationalitet.
Informationsproblemet är centralt. Beslutsfattare saknar kunskap för att avgöra vilka tekniker som är mest lovande, när de bör skalas upp och till vilka kostnader. Ändå väljs vinnare på förhand. Detta snedvrider konkurrensen, tränger undan alternativ och låser fast resurser i tekniker som inte bär sina fulla systemkostnader.
Statens agerande snedvrider investeringsbesluten
När staten dessutom tar över stora delar av risken genom garantier och subventioner uppstår moralisk risk. Företag uppmuntras att ta större chansningar eftersom kostnaderna i slutänden bärs av skattebetalarna. Samtidigt ignoreras alternativkostnader: varje miljard som binds i ineffektiva prestigeprojekt är en miljard som inte kan användas där klimatnyttan hade varit större.
Beteendeekonomiska mekanismer förstärker dessa misslyckanden. Rationell irrationalitet, expressivt politiskt beteende och alarmistisk problemformulering gör att politik som signalerar handlingskraft får brett stöd även när den är ineffektiv. Klimatfrågan ramas ofta in som ett existentiellt hot, vilket sänker kraven på realism och konsekvensanalys.
Green deals är inte för ambitiösa – de är felkonstruerade. Historiska erfarenheter visar att stora miljöförbättringar ofta uppnås genom teknikneutralitet, prissättning av utsläpp och gradvisa innovationer, inte genom toppstyrd industripolitik. Om klimatpolitiken ska lyckas krävs mindre symbolik och mer institutionell realism.
