Denna webbplats lagrar cookies i begränsad omfattning. Genom att besöka sidan, godkänner du villkoren i vår integritetspolicy. Läs mer

50 år av samhällsdebatt

29 september 2021

Lars Calmfors har varit verksam som nationalekonom, rådgivare till olika regeringar och som samhällsdebattör i 50 år. Nu summerar han sina erfarenheter i den nya boken Mellan forskning och politik – 50 år av samhällsdebatt (Ekerlids Förlag).

Boken skildrar flera skeenden i svensk samtidshistoria som Lars Calmfors varit en del av. Exempelvis kan man läsa om 1970- och 80-talens inflationsspiral, om arbetsmarknadspolitiken nu och då, om EMU-utredningen och om pandemin.

Men en stor vikt läggs också vid frågan hur forskare ska uppträda i samhällsdebatten. Lars Calmfors ledde EMU-utredningen på 90-talet och skriver att det var en idealbild av hur samspelet mellan forskare och politiker borde se ut. Politiker identifierar ett problem, måste lösa problemet och uppdrar åt forskare att utreda frågan. Enligt Lars Calmfors går det nästan aldrig till så eftersom de flesta frågor är gamla och har politiska bindningar. Med EMU hände något helt nytt, det fanns inga partilinjer men en genuin önskan om att få ett kunskapsunderlag, berättade Lars Calmfors vid en presentation av boken som ägde rum under onsdagen.

Boken handlar också om de konflikter som kan uppstå mellan politiker och forskare  samt om vikten av att forskare deltar i samhällsdebatten. I en debattartikel i Dagens Industri, utvecklar  Lars Calmfors det resonemanget och menar att det hårda debattklimatet idag riskerar att avskräcka unga forskare från att ägna sig åt tredje uppgiften, högskolelagens uppgift att sprida kunskap om forskning utanför akademin. Lars Calmfors skriver:

”Det hårda debattklimatet är knappast ett problem för etablerade forskare. Men det avskräcker många yngre forskare från att engagera sig i debatten. Det kommer ovanpå en akademisk incitamentsstruktur som inte premierar det. Trots att den så kallade tredje uppgiften enligt Högskolelagen är en viktig akademisk verksamhet, spelar den i praktiken liten roll för akademisk meritering.

Det viktigaste skälet för att tillräckligt många akademiska forskare bör delta i samhällsdebatten är vår oberoende ställning. Den garanterar inte opartiskhet men ger oss unika möjligheter att vara självständiga röster i förhållande till politik, myndigheter och organisationer. Ett av syftena med min bok är att uppmuntra fler forskare till det. Det behövs.”

Boken är utgiven på Ekerlids förlag.