Många europeiska länder har under de senaste decennierna upplevt hög och växande frånvaro från arbetet, finansierat med sjukpenning, arbetslöshetsunderstöd eller förtidspensionering. Denna erfarenhet har ställt frågan om utformningen av olika system för inkomstförsäkring i blixtbelysning. Det är viktigt att en diskussion kring den frågan baseras på en realistisk teori om inkomstförsäkringar, där avvägningen mellan försäkring och incitament ges en skarp belysning. Sambandet mellan ekonomiska incitament och sociala normer beträffande arbete och bidragsberoende måste även preciseras. Detta är syftet med denna IUI-uppsats, skriven av Assar Lindbeck och Mats Persson.
Det är väl känt att alla försäkringssystem ställs inför problemet "moral hazard", dvs en tendens att systemen blir överutnyttjade av de försäkrade. När det gäller inkomstförsäkring tar sig moral hazard uttryck i möjligheten för den enskilde att utnyttja systemen till ökad fritid till mycket låg kostnad för individen själv, eftersom kostnaden främst bärs av försäkringskollektivet. Vi tar i uppsatsen upp denna fråga i anslutning till sjukpenningförsäkringen.
Traditionellt har den frågan analyserats med utgångspunkt från antagandet att individen antingen är frisk eller sjuk. Gynnsamma försäkringsvillkor skapar då ekonomiska incitament för de som är friska att låtsas vara sjuka för att få sjukersättning, när man inte har lust att arbeta trots att man är frisk. Vi anser att denna "digitala" uppläggning av analysen – att man antingen är frisk eller sjuk - inte gör problemen med sjukpenningförsäkring rättvisa. Vi utgår i stället från att individens upplevelse av att gå till jobbet är en gradfråga – där sjukdom som leder till arbetsoförmåga är ett specialfall. Individen kan känna olika grader av lust eller olust att gå till jobbet.
Med denna uppläggning visar vi att varje försäkringssystem måste acceptera en viss grad av moral hazard – definierad som skillnaden i sjukfrånvaro när individen är försäkrad respektive oförsäkrad. Vi visar också att frekvensen av moral hazard stiger med graden av generositet i försäkringssystemet.
Med denna uppläggning av analysen blir det också lätt att inkludera sociala normer i teorin, dvs förekomsten av socialt tryck från omvärlden att inte överutnyttja försäkringssystemen. Men ju fler som utnyttjar systemen desto svagare blir dessa normer. När styrkan hos de sociala normerna avtar med ett ökat antal bidragstagare, kommer förändringar i sociala normer att fungera som en förstärkande "multiplikator" på sjukfrånvaron.
Även om vi i denna uppsats utformat analysen i anslutning till sjukförsäkringen pekar vi på möjligheten att använda samma analysapparat när det gäller arbetslöshetsförsäkring och försäkringssystem för förtidspensionering.
