I uppsatsen analyseras innebörd, ekonomiska effekter och sociala konsekvenser av Kinas radikala ekonomiska reformer under det senaste kvartsseklet (från slutet av 1970-talet till i dag). Analysen bygger på en klassificering av ekonomiska system i nio olika dimensioner som återspeglar ägandeformer, graden av decentralisering av produktions- och konsumtionsbeslut, marknadernas roll, betydelsen av konkurrens och graden av internationalisering av den inhemska ekonomin.
Det är väl känt att Kina har varit utomordentligt framgångsrikt under det senaste kvartseklet när det gäller BNP-tillväxt och minskning av massfattigdom. Men Kina skulle ha mycket att vinna på att övergå till en mindre resurskrävande tillväxtstrategi. Detta skulle innebära en förskjutning av tyngdpunkten av investeringar från realkapital till humankapital och dessutom bättre hushållning med råvaror, energi och miljötillgångar. Det förutsätter en fortsatt reformering av faktormarknaderna – arbetsmarknaden liksom kapitalmarknaden. Det förstnämnda kan knappast uppnås utan att systemet med registrering och tillstånd,”hokou”, för att bo i städer avskaffas. En effektivare kapitalmarknad förutsätter troligen dessutom att privata aktörer får en viktigare roll än i dag i det finansiella systemet, bland annat genom privatisering av statliga banker och nyetablering av privata banker. De statliga bankerna gynnar nämligen statliga företag även när privata företag med behov av kapital visar högre effektivitet och lönsamhet. Medan ungefär 60 procent av produktionen i dag bedrivs av privata företag tycks den privata sektorn bara erhålla cirka 30 procent av banklånen och ännu mindre andel av de finansiella resurserna på aktie- och obligationsmarknaderna.
De sociala problemen har inte angripits med samma energi som de ekonomiska. Under en stor del av reformperioden kom i själva verket den sociala situationen att försämras i viktiga avseenden – både när det gäller inkomsttrygghet och tillgång till sociala tjänster, såsom utbildning och hälsovård. Det beror i stor utsträckning på att sociala tjänster av olika slag tidigare sköttes av företag, som inte längre kunde klara detta i samband med att de tvingades konkurrera på marknader. Övergången till marknadsekonomi innebar dessutom att sociala arrangemang knutna till företag förhindrade den flexibilitet på arbetsmarknaden som fordras i en effektivt fungerade marknadsekonomi. Sedan 1980-talets mitt har dessutom inkomstutvecklingen på landsbygden kraftigt släpat efter utvecklingen i städerna. Man beräknar att inkomsterna per person i dag är 3,3 gånger så hög i städer som på landsbygd. Inkomstfördelningen har dessutom blivit betydligt ojämnare över tiden också inom både stad och landsbygd. Gini-koefficienten, som mäter den övergripande inkomstfördelningen, har ökat från cirka 0,2 till 0,45 under reformperioden. Det beror inte bara på att Kina gått över till ett ekonomiskt system baserat på ekonomiska incitament i stället för, som tidigare, ordergivning. En annan förklaring är den utvecklingsstrategi som valts. Ett exempel är att liberaliseringen och internationaliseringen av det ekonomiska systemet till att börja med begränsades till vissa kustregioner via s.k. ”ekonomiska frizoner”. Ett annat skäl är att en grupp ”insiders” i städerna gynnats på bekostnad av den s.k. ”flytande befolkningen”, dvs immigranter från landsbygden, som inte erhållit permanenta bosättningstillstånd i städerna.
Standardklyftorna i Kina har förstärkts av att system för inkomsttrygghet och sociala tjänster i stor utsträckning förbehållits (delar av) stadsbefolkningen, som i dag är ungefär hälften av den totala befolkningen. Uppsatsen diskuterar olika metoder att komma tillrätta med dessa sociala problem.
