Om status och ekonomiskt välstånd kompletterar varandra, kan man förvänta sig att individer med hög status men låg förmögenhet i hög utsträckning söker sig till individer med låg status men hög förmögenhet. Men hur mäts status? Vi använder oss av en mätbar statusmarkör, ett adligt efternamn, för att undersöka huruvida individer med dessa efternamn har högre chanser att "gifta sig rikt". Ett omfattande dataunderlag över svenska äktenskap under 1985–2004 visar på att så är fallet.
Om rikedom genererar ännu mer rikedom kan dynastier bestå över många generationer, även i moderna, meritokratiska samhällen. Och om en indikation på svunnen rikedom också genererar rikedom, kan denna beständighet i ekonomisk och social skiktning förstärkas ytterligare.
En rad tidigare arbeten har studerat olika mekanismer för hur ekonomiska och sociala utfall förs vidare från en generation till en annan. Dessa mekanismer kan vara allt ifrån rent biologiska,
t ex en ärftlig komponent av IQ, till rent kulturella, t ex de normer man uppfostrats utifrån eller sådant man snappat upp vid frukostbordet som ung. Detta arv kan i sin tur motverkas, eller förstärkas, av samhällets institutioner.
Adelsväsendet är vid 2000-talets början en anakronism. Status tycks däremot aldrig upphöra att fascinera och attrahera. Om adlig börd innebär hög status skulle man därför förvänta sig att adelskap har ett pris. Emellertid tillåter vi inte handel med denna vara. Givet detta, samt att nyadlandet upphörde i lag 1975 (och i praktiken redan 1902) utgör äktenskapsmarknaden en unik möjlighet för att indirekt observera vilket pris denna statusmarkör betingar.
Vi använder ett omfattande dataunderlag om knappt 200.000 svenska äktenskap under 1985-2004 för att empiriskt studera huruvida adel gifter sig rikt med större sannolikhet än andra, givet den egna förmögenheten. Vi kontrollerar även för individernas ålder, inkomst och utbildning. Vi finner att adelskap ökar sannolikheten att gifta "upp" sig med mellan en och två tredjedelar.
Våra resultat är konsistenta med idén att status och rikedom skulle vara komplement, snarare än substitut. Resultaten tyder även på att en anakronistisk institution kan ha fortsatta effekter på samhällsutvecklingen långt efter att den slutat medföra privilegier. Att enbart upphöra med nyadlandet förefaller inte vara ett effektivt sätt att avveckla denna institution.
