Prospects for the Welfare State

Den typ av välfärdsstat som vuxit fram i Västeuropa har varit mycket framgångsrik i sina ambitioner att omfördela såväl inkomster som tillgång till välfärdstjänster. Den har även givit effektivitetsvinster i form av inkomstförsäkringar och ökade investeringar i humankapital. Icke desto mindre står välfärdsstaten idag inför flera problem, en del orsakade av yttre faktorer, andra beroende på välfärdsstaten själv. I denna studie undersöks orosmolnen och förslag ges på hur dessa kan hanteras.

En diskussion av välfärdsstatens problem och reformmöjligheter bör föras mot bakgrund av vad det nuvarande systemet har uppnått. Det senare kan delas upp i effektivitetsvinster och omfördelningar. Effektivitetsvinster handlar dels om försäkring mot inkomstrisker genom socialförsäkringssystem, då marknaden ofta inte klarar av att tillhandahålla försäkringar för alla grupper. Den andra stora effektivitetsvinsten är att stärka investeringar i humankapital – p.g.a. många individers likviditetsbegränsningar medför marknadsmekanismerna ofta underinvesteringar. Välfärdsstaten verkar också ha lyckats i sina föresatser att omfördela inkomster och konsumtion av tjänster till låginkomstgrupper. Emellertid finns det stora, och därtill växande, problem i välfärdssystemen. Den stora utmaningen är således att reformera det nuvarande systemet men samtidigt hålla fast vid välfärdsstatens stora landvinningar.

I uppsatsen görs en åtskillnad mellan yttre och inre faktorer – å ena sidan finns krafter som vuxit fram oberoende av välfärdsstaten, å andra sidan har välfärdsstaten skapat egna problem, knutna till dess själva struktur. I praktiken blir denna gränsdragning ofta flytande. Till de yttre faktorerna hör bl.a. förändringar i demografi (andelen äldre i befolkningen har ökat), generellt stigande reallöner, samt i samband med globalisering utlokalisering av lågproduktiva arbetsuppgifter.

De inre faktorerna utgörs framför allt av skattekilar och problem med s.k. moral hazard. Skattekilar innebär att p.g.a. beskattning av exempelvis arbete kommer arbetsgivaren att betala mer i lön än vad arbetstagaren får ut. Därmed kommer alltid arbetstagaren att arbeta mindre än vad hon skulle ha gjort om löneutgifter var lika med löneinkomster. Med moral hazard avses de incitamenteffekter som välfärdssystemen ger upphov till, här avses huvudsakligen det faktum att höga ersättningsnivåer vid sjukdom, arbetslöshet, vård av sjukt barn etc. tenderar att minska viljan att arbeta. Naturligtvis är avsikten med dessa försäkringar att individer ska kunna minska sitt arbetsutbud vid svåra situationer, men risken är att denna minskning går längre än lagstiftarna avsåg.

Ett allmänt problem med lösningar till dessa problem är att de ofta inverkar negativt på välfärdsstatens ambition att omfördela inkomster – dvs. många av åtgärderna leder till en mer ojämn inkomstfördelning. Det är emellertid viktigt att notera att det inte är nödvändigt med en avveckling av välfärdssystemen, utan många av dessa problem torde kunna hanteras med hjälp av partiella reformer.

Icke desto mindre kommer många av dessa reformer påverka maktbalanser i samhället, exempelvis en omfördelning av inkomster från äldre till barnfamiljer, och kan därmed förväntas möta politiskt motstånd. Man bör därför försöka bygga in automatiska justeringsmekanismer för att hantera eventuella kommande problem, såsom gjorts i Sverige i det nya pensionssystemet. Det är slutligen viktigt att påbörja detta reformarbete så snart som möjligt, i annat fall måste dessa reformer bli desto mer drastiska. Det verkar emellertid ligga i den politiska processens natur att ett visst krismedvetande är nödvändigt för att sätta igång en förändringsprocess.