På elmarknader tillämpas vanligen marginalprissättning och på den nordiska elmarknaden bestäms priset oftast av marginalkostnaden för kolkraft. Kolkraften har en väsentligt högre marginalkostnad än basproduktionen, dvs. vattenkraft och kärnkraft, vilket kan ge producenter med basproduktion stora vinster. Detta upplevs ibland som orättvist av konsumenterna, särskilt den elintensiva industrin. I denna teoretiska uppsats studeras prissättning efter principen ”betalning enligt bud”. Studien indikerar att den troligen leder till lägre genomsnittliga priser, men det finns också nackdelar med denna alternativa typ av prissättning.
Elmarknadsauktioner fungerar så att elproducenterna binder sig vid en utbudskurva, som anger hur mycket de är villiga att producera till olika priser. Vid marginalprissättning får alla accepterade bud lika mycket betalt per enhet, oberoende av enhetens produktionskostnad. Detsamma gäller vanligen övriga marknader med homogena (identiska) varor. Elmarknadspriset bestäms av att efterfrågan ska vara lika med utbudet, dvs. av det högsta accepterade budet i elmarknadsauktionen. Elmarknaden, särskilt den i Norden, är speciell på det viset att skalavkastningen är påtagligt avtagande. Det innebär att den genomsnittliga produktionskostnaden blir väsentligt lägre än marginalkostnaden. Eftersom tanken är att det är marginalkostnaden som ska sätta priset, så leder det till stora vinster för många elkraftsproducenter. Detta upplevs ibland som orättvist av konsumenterna, särskilt den elintensiva industrin. Problemet har förvärrats efter det att utsläppsrätterna infördes, eftersom dessa ökar marginalkostnaden för den fossilbaserade produktionen, men ej för basproduktionen.
Prissättning efter principen ”betalning enligt bud” är en alternativ auktionsform som ofta används av världens centralbanker i deras auktioner av räntepapper. Den används även på Storbritanniens elmarknad. I den här auktionsformen betalas inte producenterna samma marknadspris, istället betalas varje accepterat bud enligt dess inbjudna pris. I och med att de flesta accepterade buden förväntas vara lägre än det högsta accepterade budet, så skulle man kanske i förstone tro att genomsnittspriset blir väsentligt lägre vid ”betalning enligt bud” jämfört med marginalprissättning. Det är dock inte säkert, ty en vinstmaximerande producent vill inte sälja någon enhet väsentligt under det förväntade högsta accepterade budet. Vid prissättning baserad på ”betalning enligt bud” blir buden därför högre och utbudet blir mer priskänsligt än vid marginalprissättning.
I uppsatsen jämförs genomsnittspriser vid marginalprissättning och prissättning efter ”betalning enligt bud”. Jämförelsen görs vid en teoretisk jämvikt där varje producent väljer sin utbudskurva så att vinsten maximeras, givet konkurrenternas budkurvor. Genomsnittspriserna är identiska vid perfekt konkurrens och monopol. Däremot är de lägre vid ”betalning enligt bud” på en oligopolmarknad. Skillnaden förväntas öka om elproducenterna är obenägna att ta risker, vilket gör ”betalning enligt bud” mer attraktivt för konsumenterna. Denna prissättning har dock ett par nackdelar. För det första är det mer komplicerat att bjuda i den här typen av auktion, eftersom alla företag, även små, måste bjuda strategiskt för att de överhuvudtaget ska få något överskott att täcka sina fasta kostnader med. För det andra är risken stor att en jämvikt saknas vid ”betalning enligt bud”. Det skulle i så fall resultera i ökad volatilitet i elpriset, vilket kan ställa till med problem för både konsumenter och producenter. I det fallet är det även osäkert huruvida denna prissättning leder till lägre genomsnittspriser.
