Utvecklingsländer är mycket sämre på att utjämna konsumtionstillväxt med andra länder än vad utvecklade ekonomier är. Denna uppsats visar att lägre finansiell integration, brist på finansmarknadsreformer samt en stor andel hushåll med låga inkomster delvis kan förklara skillnaderna i internationell konsumtionsutjämning.
Enligt konventionell makroekonomisk teori kan länder med en välfungerande finansmarknad diversifiera bort skillnader i konsumtionstillväxt med andra länder, och på så sätt gardera sig mot landspecifika inkomstchocker. Internationell konsumtionsutjämning sker då länder eller individer i olika länder för samman sina tillgångar, t.ex. på den internationella finansmarknaden, och utjämnar skillnader i tillgångstillväxt.
Detta utjämnar även konsumtionsrisker, d.v.s. skillnader i konsumtionstillväxt. Eftersom konsumtionstillväxten i utvecklingsländerna vanligtvis är mycket instabil, kan ökad konsumtionsutjämning mellan länder ge höga potentiella välfärdsvinster.
Även om teorin räknar med full riskdelning är konsumtionstillväxten i de flesta länder i själva verket mycket känslig för inhemska inkomstchocker. Förklaringar till detta är bl.a. höga transaktionskostnader för internationell diversifiering och det faktum att finansmarknaderna i verkligheten är ofullständiga.
Syftet med denna studie är att identifiera faktorer som påverkar internationell konsumtionsutjämning särskilt i utvecklingsländer. För detta ändamål studerar jag internationell konsumtionsriskdelning i en grupp med 120 utvecklings- och utvecklade länder under tidsperioden 1970–2014.
Mina resultat tyder på att länder i medeltal delar 30 procent av sin konsumtionsrisk med andra länder. Utvecklade länder delar en betydligt större andel av sin konsumtionsrisk internationellt, runt 50–70 procent, medan motsvarande siffra i utvecklingsländer är endast 20–30 procent.
Reformerad finansmarknad ökar internationell konsumtionsutjämning
Resultaten visar att finansiell integration och finansmarknadsreformer har en betydande positiv inverkan även på utvecklingsländernas riskdelningskapacitet. Eftersom restriktionerna på finansmarknaderna i utvecklingsländer i allmänhet är striktare och berör ett större antal sektorer än i utvecklade ekonomier, har dessa reformer en stor inverkan även på konsumtionsutjämning.
När jag tar hänsyn till finansmarknadsreformer stiger den uppskattade graden av riskdelning i mindre utvecklade länder från cirka 30 till 40–50 procent. På de så kallade tillväxtmarknaderna är effekten av finansmarknadsreformer och integration dock avsevärt mindre tydlig. Mina resultat avslöjar att endast kapitalbalansens öppenhet har en betydande positiv inverkan på den internationella konsumtionsriskdelningen i dessa länder.
Hög andel låginkomsttagare minskar internationell riskdelning
Ytterligare en slutsats är att större inhemska inkomstskillnader och en högre andel hushåll med låga inkomster delvis kan förklara skillnaden i riskdelning mellan utvecklings- och utvecklade länder.
Stor fattigdom och/eller stora inkomstskillnader kan utesluta en stor del av befolkningen från konsumtionsutjämning via internationella finansmarknader på grund av att dessa hushåll inte har råd eller möjlighet att spara. Detta påverkar den aggregerade internationella riskdelningen negativt och är en delorsak till den låga graden av konsumtionsutjämning i utvecklingsländer.
