Svennilsons uppväxt präglades av religionen, men även familjens musik- och kulturintresse. Han tog studentexamen på Norra Latin, där han var skolkamrat med Ingemar Hedenius. En annan vän till Svennilson från ungdomen var Dag Hammarskjöld.
Till Stockholms Högskola kom Svennilson på 1930-talet. Det var en livaktig intellektuell miljö, med små kretsar och mycket umgänge även över disciplingränserna. En del av personerna som fanns där - Dag Hammarskjöld, Gunnar Myrdal, Erik Lundberg, Bertil Ohlin, Erik Lindahl – skulle bli ledande inom Stockholmsskolan, där även Svennilson ingick.
Den 1 september 1941 började Svennilson på IUI. Innan hade han varit sakkunnig på KI, och därefter chef för statliga industrikommissionens utredningsavdelning. Han utvecklade IUI från sex anställda 1941 till 25 åtta år senare, varav 15 var forskare. Medan Gösta Bagge var ecklestiastikminister höll Svennilson också hans professur vid Stockholms Högskola, och hade även kvar uppdrag för industrikommissionen. På IUI var Svennilson inblandad i den första Långtidsutredningen, 1947−53. 1949 lämnade han IUI för Genève, där han bodde och arbetade i fem år för UN Economic Commission for Europe.
Samstämmiga bedömningar från tiden säger att Svennilson som chef var en skicklig organisatör och kunde hålla många bollar i luften samtidigt, framhöll Mats Persson. Svennilson försvarade också forskningens integritet mot intressegrupper utanför. Ofta var han dock frånvarande fysiskt, men även psykiskt. Trots detta ägnade han mycket tid åt ”tredje uppgiften” – han skrev ofta i dagspressen, höll radioföredrag och tog emot studenter i sitt hem på Drottningholm. Där fick Svennilson också utlopp för sin andra stora passion i livet, musiken, genom att om söndagarna spela orgel i Drottningholms Slottskapell.
Ingvar Svennilson var, enligt Mats Persson, en legendarisk chef men tillade ”allt är ju relativt, generationen efter mig känner knappt till honom till namnet”.