Bentzel började som elev till Herman Wold i Uppsala. Två viktiga artiklar kom från hans licentiatavhandling, med tonvikt på ekonometri. Efter dessa två artiklar gjorde han inte mycket teknisk forskning. Förutom ytterligare en teknisk artikel i en festskrift till Erik Lindahl ägnade sig Bentzel helt åt empiri. Han deltog i offentliga utredningar, ersatte ibland Ingvar Svennilson, och gjorde på IUI en omfattande studie om den privata konsumtionen, där han ledde ett stort forskningslag.
Konsumtion upptog Bentzels tänkande mycket – han drev tesen om ”målsparande”. Han menade att äldre generationer inte är intresserade av att driva upp den statliga investeringskvoten, jämfört med de yngre. Brytgränsen går ungefär vid 40-årsåldern. För att komma ur dilemmat föreslog Bentzel en skillnad i skattefinansiering av investeringarna baserat på ålder.
”Naja” brydde sig inte mycket om ifall hans uppsatser trycktes. Han hade en prestigelös inställning. Han gick från utpräglad teoretiker till empiriker. Vem som helst skulle kunna läsa vad han skrev. Han var sträng, och ganska negativ till de elever som ville formalisera/matematisera sitt arbete. Inte för att han hade svårt för matematik personligen, men han var ändå njugg mot dess användning i forskningen.
Som handledare/lärare var Bentzel enligt Bergström ”inte särskilt kreativ i att hitta på problem, men skarpsinnig vid granskning”. Som föreläsare framstod han alltid som nervös – vilket var underligt, eftersom han var trygg i sig själv. Han hade stort självförtroende, men självdistans, menade Bergström.
Få yngre känner till ”Naja”, enligt Villy Bergström. Han deltog inte så mycket i den allmänna debatten, trots att han var intresserad av politik och följde den. Han ”inkarnerade den tankspridda, vänliga professorn”, avslutade Bergström.