Investeringars lönsamhet påverkas av en stor mängd ekonomisk-politiska åtgärder, som skatter, miljö- och hälsoregleringar och arbetsmarknadsregleringar. Det finns normalt begränsade möjligheter för investerare att med hjälp av inhemsk lagstiftning kräva kompensation för sådana åtgärder när investeringarna påverkas negativt. Men mellanstatliga investeringsskyddsavtal kan, beroende på tolkning, kräva att värdländerna kompenserar utländska investerare för sådana åtgärder. För att begränsa kompensationskravens räckvidd inkluderar moderna avtal undantagsklausuler som ger värdländer rätt att vidta ”legitima” åtgärder utan att behöva kompensera utländska investerare.
Investeringsskyddsavtalen uppstod kring 1960 för att stimulera investeringar från utvecklade länder till utvecklingsländer. Under denna tid förekom ofta exproprieringar i utvecklingsländer. De länder som önskade större inflöde av utlandsinvesteringar saknade typiskt möjlighet att göra trovärdiga åtaganden om att inte expropriera eller på annat sätt opportunistiskt tillskansa sig investerade tillgångar. Investeringsskyddsavtal är idag vanliga också mellan utvecklade länder. De flesta stora regionala handelsavtal som tecknats de senaste decenniet har sådana åtaganden. Sverige har ett 50-tal bilaterala avtal i kraft och är genom EU bundet av ytterligare ett knappt 50-tal avtal.
Henrik Horn har arbetat med både forskningsprojekt om dessa slags avtal och skrivit tillämpade rapporter som utnyttjar resultat från forskning.
---
"Investment Treaty Reform when Regulatory Chill Causes Global Warming"
Snabb och omfattande utfasning av produktionsanläggningar med stora klimatavtryck krävs för att uppfylla Parisavtalet. Det hävdas dock att mellanstatliga investeringsskyddsavtal kommer att försvåra detta. Särskilt ifrågasatt är det s.k. Energistadgefördraget, ett investeringsskyddsavtal för energisektorn med ett femtiotal medlemmar, inklusive EU, alla EU:s medlemsländer förutom Italien, Storbritannien och Japan.
Denna studie jämför de ekonomiska konsekvenserna av ett antal föreslagna avtalsreformer i en teoretisk modell. Utgångspunkten i analysen är en situation med en utlandsägd investering med negativ klimatpåverkan, som skyddas av ett investeringsskyddsavtal. Investeringen är strandad i det att värdlandet avstår från att reglera produktionen på grund av avtalet. Studien jämför effekterna av att i en sådan situation reformera kompensationskraven i avtalet, tvistlösningsmekanismen, eller att ändra reglerna beträffande ensidig eller gemensam uppsägning av avtalet.
Reformerna utvärderas enligt två kriterier: huruvida de kan lösa problemet med den strandade investeringen för alla situationer som kan uppstå i modellen, och huruvida reformerna är acceptabla för båda partnerländerna.
Studien finner att minskade kompensationskrav kan ha önskvärda effekter för klimatet, men att de inte alltid gynnar värdlandet. Ett borttagande av talerätten för privata investerare har de omvända egenskaperna. Det är inte alltid effektivt ur klimatsynvinkel, men när det har effekt gynnar det båda länderna. En förkortning av den tid avtalat fortsätter att gälla efter att det unilateralt sagts upp (en s k "solnedgångsklausul"), har närmast motsatt effekt än avsett, genom att göra det mer attraktivt för värdlandet att skjuta på klimatåtgärder till efter att denna klausul upphört ha verkan. Slutsatsen är att det kommer vara svårt att omförhandla dessa slags avtal av klimatskäl.
Det kan noteras att avtal nu sägs upp även i praktiken på grund av klimathänsyn. Exempelvis har Energistadgefördraget nyligen omförhandlats för att göra det mer klimatvänligt. Men alla de stora EU-länderna, dock ej Sverige, har deklarerat att de ändå avser lämna avtalet, eftersom det inte är förenligt med Parisavtalet, och även EU-kommissionen rekommenderar att EU, såväl som medlemsländerna, ska lämna avtalet.
---
"Economics of International Investment Agreements"
Denna forskningsuppsats av Henrik Horn och Thomas Tangerås studerar den optimala utformningen av regler för kompensation vid indirekta exproprieringar, d v s för offentliga åtgärder som inte innebär direkt övertagande av utländska investerares tillgångar, men som i praktiken har samma effekt för dessa.
Studien bygger på två grundläggande antaganden. Ett är att investeringar är irreversibla när de är gjorda – det går inte att återfå investerat belopp genom att lägga ner produktionen. Det andra antagandet är att värdländer endast ser till nationella intressen när de fattar beslut som påverkar utländska investerares vinster. Resultatet av dessa antaganden är att i avsaknad av investeringsskyddsavtal kommer värdländer att intervenera alltför frekvent. Detta resulterar i sin tur i att det blir mindre utländska investeringar än som vore önskvärt.
För att fånga strukturen i kompensationsreglerna i åtminstone modernare investeringsskyddsavtal analyser studien avtal som kräver att investerare fullt ut kompenseras när deras vinster slås ut av värdländers ingrepp, när detta sker i situationer där det inte föreligger några allvarliga regleringsproblem. Men avtalen tillåter värdländerna att intervenera utan kompensation om problemen är tillräckligt allvarliga.
Studien belyser ett stort antal aspekter av hur kompensationen i ett sådant investeringsskyddsavtal bör utformas och effekterna därav. Den visar bl a att rätt utformat kan ett sådant avtal minska värdländers tendens till att intervenera för ofta och öka investeringarna, till gagn för samtliga avtalsparter. Studien visar dock att även om avtalen genererar aggregerade välfärdsvinster kan dessa bli mycket ojämnt fördelade. Exempelvis kan de aggregerade vinsterna av avtal mellan utvecklade länder helt tillfalla utländska investerare, medan övriga intressenter förlorar på avtalen totalt sett.
Studien är publicerad i Journal of International Economics, 2021. En tidigare version finns här.
---
"Dispute Settlement in International Investment Agreements"
De flesta mellanstatliga investeringsskyddsavtal gör det möjligt för utländska investerare att stämma värdländerna för avtalsbrott – s k Investor-State Dispute Settlement (ISDS). Ett antal omdebatterade sådana stämningar har bidragit till kritiken mot dessa avtal. Många av dessa har berört energisektorn och skett under Energy Charter Treaty (ECT), ett handels- och investeringsavtal för energisektorn med ett 50-tal medlemsländer. Exempelvis har Spanien ett 40-tal ECT-stämningar mot sig för att man avvecklat statliga stöd till förnybar energi. Dom har endast fallit i ett fåtal av dessa, men Spanien har redan ålagts att ersätta investerare med över 200 miljoner euro.
En annan uppmärksammad dispyt är Vattenfalls stämning av Tyskland för kostnader i samband med avvecklingen av kärnkraft. Dessa stämningar utnyttjar ISDS-mekanismen i ECT. Det är osannolikt att europeiska regeringar skulle ha gjort dessa stämningar om avtalet bara hade medgett stater att stämma – s k State-State Dispute Settlement (SSDS). Argumentet att ISDS leder till fler stämningar än SSDS verkar därför plausibelt sett i ljuset av dessa exempel.
Syftet med studien "Dispute Settlement in International Investment Agreements", skriven gemensamt med Thomas Tangerås (IFN) är att belysa skillnaden mellan ISDS- och SSDS-mekanismerna och särskilt frågan om det ligger i värdländers intresse att gå från ISDS till SSDS. Den vanligaste förklaringen i litteraturen till att ha ISDS i stället för SSDS är att undvika de politiska och/eller diplomatiska kostnader som mellanstatliga stämningar ofta medför. Dessa kostnader gör det sannolikt att stater är mindre benägna att stämma värdländer än vad privata investerare är, allt övrigt lika. Detta kan vara önskvärt i sig för värdländerna, eftersom det ger ett större politiskt handlingsutrymme.
Men allt övrigt är inte lika: möjligheten för värdländer att bryta mot delar av avtalet utan påföljd i form av stämningar och kompensationskrav gör det mindre attraktivt att investera, vilket tenderar skada värdländerna. Effekten av en övergång till SSDS verkar därför vara långt mer komplex än vad som framkommit i debatten.
SSDS är ett ineffektivt sätt att påverka investeringsskyddsnivån
Studien identifierar särskilda omständigheter under vilka en övergång till SSDS ändå skulle kunna vara till fördel för ett värdland genom att detta indirekt medför att investeringsskyddsnivån sänks. Denna nivå förhandlas mellan avtalsparterna i samband med avtalets tillkomst.
Studien visar att den förhandlade skyddsnivån kan vara högre än vad som är önskvärt för värdlandet. Värdlandet har i så fall ett intresse av att sänka denna och en övergång till SSDS skulle kunna vara ett sätt att åstadkomma detta.
Men studiens huvudslutsats är att om ett värdland har tillräcklig förhandlingsstyrka för att kunna tvinga fram en övergång till SSDS, är det bättre att använda denna möjlighet till att direkt förhandla fram en lägre investeringsskyddsnivå med ISDS bibehållet, än att använda SSDS som ett sätt att kasta grus i dispytmekanismen och därigenom indirekt uppnå ett svagare investeringsskydd. Annorlunda uttryckt: problemet med avtalet ur värdlandets synvinkel är inte tvistlösningsmekanismen, utan de materiella åtaganden som det används för att genomdriva.
---
”Economic Aspects of International Investment Agreements”
Henrik Horn och Pehr-Johan Norbäck ger i denna artikel en icke-teknisk introduktion till forskningen om investeringsskyddsavtals ekonomiska drivkrafter och effekter. Artikeln är publicerad i American Review of International Arbitration 30(1), 11–34, och kan laddas ned här.
---
“International Investment Agreements: Efficient Means of Promoting Swedish Growth?”
Sverige har drygt 50 bilaterala avtal och Sverige ingår också i det sektorspecifika Energistadgefördraget. Många länder har reviderat sina motsvarande avtal efter intensiv kritik, men de svenska avtalen har lämnats oförändrade. Denna rapport, skriven av Henrik Horn och Pehr-Johan Norbäck, ger en introduktion till dessa slags avtal och till kritiken mot dem. Rapporten argumenterar för att skyddsnivån bör reduceras även i de svenska avtalen. Rapporten gavs ut av Tillväxtanalys som PM 2019:09.
En sammanfattning av rapporten med vissa ytterligare slutsatser finns i artikeln ”Modernisera Sveriges investeringsskyddsavtal”, publicerad i Ekonomisk Debatt 48(3), 2020.
---
"Om Energistadgefördragets ekonomiska konsekvenser för EU"
Energistadgefördraget (ECT) är ett kombinerat handels- och investeringsskyddsavtal för energisektorn. ECT är av särskilt intresse dels för att det förts avsevärt fler tvister mot europeiska länder under detta avtal än under något annat investeringsskyddsavtal, och dels p g a energisektorns centrala roll för klimatproblemet. ECT har blivit häftigt kritiserat för att det sägs begränsa medlemsländernas vilja att vidta nödvändiga klimatpolitiska åtgärder. Syftet med rapporten (Sieps 2021:5) är att diskutera ekonomiska aspekter av investeringsskyddet i ECT sett ur ett EU-perspektiv, och särskilt dess klimateffekter.
ECT diskuteras även i rapporten "Energistadgefördraget och EU:s tillväxtpolitik" (Fores April 2022)
---
"Riv upp eller gör om - om investeringsskyddsavtal"
En podd med Henrik Horn om svenska investeringsskyddsavtal och Energistadgefördraget: