Nyare studier
"Local network operators in an integrated electricity market"
Ett central mål för EU:s energipolitik är att integrera de nationella elmarknaderna i Europa. Avsikten är att ökad handel ska effektivisera produktionen, förbättra försörjningstryggheten och klimatanpassa sektorn. Behovet av integration har ökat drastiskt med utbyggnaden av förnybar el inom EU på grund av de instabiliteter som detta för mer sig. Integrationen är avsedd att ske delvis genom att nätoperatörerna ökar överföringskapaciteten mellan länder, så att elmarknadsaktörerna i EU kan handla på en gemensam marknad, och dels genom att de i högre grad utnyttjar existerande kapacitet.
Integrationen försvåras dock av att en av nätoperatörernas huvuduppgifter är att säkerställa tillräcklig elproduktion för att täcka den inhemska förbrukningen. Det kan ur nationell synvinkel vara effektivt att hålla tillbaka viss internationell överföringskapacitet från marknaden, för att på så vis stabilisera de inhemska elleveranserna. Sådana kapacitetsbegränsningar skapar dock prisskillnader mellan länder. Det uppstår därför arbitragevinster för den operatör som köper el från ett land med lägre pris och säljer till ett med högre pris. Det hävdas ibland att sådana flaskhalsintäkter kan ge operatörerna incitament att erbjuda för lite överföringskapacitet sett ur ett gemensamt perspektiv. Exempelvis har EU-kommissionen ansett att begränsningar av svensk export och tysk import har införts med detta syfte, och att operatörerna därmed kan ha brutit mot EU:s konkurrensregler.
Studien "Local network operators in an integrated electricity market" skriven gemensamt med Thomas Tangerås (IFN Working Paper No. 1394, Centre for Economic Policy Research Discussion Paper 16 289), utvecklar en analysram för nationella nätoperatörers incitament att tillhandahålla nätkapacitet på en internationell elmarknad. Ett syfte är att identifiera snedvridningar som kan uppstå när nätoperatörers beslut styrs av nationellt formulerade mål. Ett annat syfte med studien är att utforma en mer välfungerande marknadsmekanism, som både tillåter att vinster av handel utnyttjas och att nätoperatörerna kan stabilisera sina respektive nät på ett kostnadseffektivt sätt.
Studien visar hur en förändring av EU:s marknadsdesign skulle kunna neutralisera incitamenten för nätoperatörerna att begränsa överkapaciteten mer än vad som är effektivt sett ur ett gemensamt perspektiv. Enkelt uttryckt kan detta göras genom att flaskhalsintäkter fördelas så att nätoperatörer som skapar dessa får mindre av de intäkter som begränsningarna i elnätet skapar. Vi visar även hur man empiriskt kan skatta i vilken utsträckning nätoperatörer utnyttjar marknadsmakt i syfte att generera flaskhalsinkomster.
---
"International jurisdiction over standard-essential patents"
Standard-essentiella patent (SEP) är patent som krävs för att kunna uppfylla en industriell standard. Ett stort antal standarder av central betydelse för teknisk utveckling bygger på SEP. Exempelvis används 4G-standarden för mobil kommunikation av konsumenter världen över och av producenter i ett stort antal länder. SEP-ägare har potentiellt stor marknadsmakt eftersom de kontrollerar teknologier som behövs för att kunna utnyttja standaren. För att begränsa SEP-ägares marknadsmakt krävs ofta att företag som deltar i utvecklandet av standarder licensierar sina patent till ”rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande” villkor (eng Fair, Reasonable And Non-Discriminatory, FRAND), om patenten blir standard-essentiella. Den exakta betydelsen av FRAND är dock mycket oklar, vilket gör att konflikter ofta uppstår om licenskostnader och -villkoren för SEP. I ett växande antal länder är konkurrenslagstiftningen det främsta legala instrumentet för att reglera FRAND-åtaganden. Höga ersättningskrav kan t ex ses som missbruk av dominerande ställning.
Det finns starka skäl att tro att även när konkurrenslagstiftningens utformning är likartad i olika länder, så återspeglar dess tillämpning ofta nationella intressen. Sådana anklagelser har nyligen riktats mot hur konkurrenslagstiftningen har använts i t.ex. Kina, Sydkorea och Taiwan för att reglera utlandsägda SEP. Det hävdas att dessa länder använder konkurrenslagstiftning för att bedriva industripolitik.
När FRAND-övervakningen bedrivs ur ett nationellt perspektiv uppstår frågan: vilket lands konkurrensmyndighet ska reglera? Det finns inget multilateralt avtal som bestämmer vilket lands myndighet som ska reglera uppfyllandet av FRAND-villkor. Men i internationell rätt finns fundamentala principer för fördelningen av jurisdiktion mellan länder. Under lång tid var den dominerande principen att stater har suverän jurisdiktion över sitt territorium. Men på senare år har rätten till jurisdiktion baserad på nationalitet kommit att jämställas med territorialitets-principen och, mer kontroversiellt, staters rätt att skydda sig mot effekter som uppkommer i andra staters territorium.
I studien "International Jurisdiction over Standard-Essential Patents" utnyttjas en enkel ekonomisk modell för att belysa konsekvenser av att tillämpa dessa grundregler på fördelningen av jurisdiktion mellan nationella konkurrensmyndigheter som övervakar FRAND-åtaganden. Studien finnar att grundreglerna är ekonomiskt ineffektiva sett ur de studerade ländernas gemensamma synvinkel. Det går inte heller att identifiera någon regel som genomgående fungerar bättre än de andra. Territorialitets-principen ger för hög ersättning till SEP-ägare i det land som har utfärdat patenten och för låg till utländska ägare, medan nationalitets-principen genomgående ger SEP-ägare för hög ersättning och effekts-principen för låg. Den övergripande slutsatsen är alltså att fundamentala rättsliga regler tycks stå i konflikt med vad som är ekonomiskt önskvärt på detta centrala område. Ett internationellt avtal skulle kunna förbättra situationen, men kommer att vara svårt att förhandla fram av både konceptuella och politiska skäl.
---
Studier om investeringsskyddsavtal
Mellanstatliga internationella investeringsskyddsavtal skyddar investeringar mellan partnerländerna mot offentliga åtgärder av värdländerna. Avtalsformen uppstod kring 1960 för att stimulera investeringar från utvecklade länder till utvecklingsländer, under en period då utlandsinvesteringar ofta exproprierades av utvecklingsländer. Det finns idag ca 2 600 avtal i kraft, varav många är mellan utvecklingsländer, och mellan utvecklade länder. Merparten av avtalen inkluderar endast åtaganden som rör investeringsskydd. Men de flesta stora regionala ekonomiska avtal inkluderar sådana åtaganden. Sverige har ett 50-tal bilaterala avtal i kraft och är genom EU bundet av ytterligare ett knappt 50-tal avtal.
En central egenskap hos avtalen är att de medför åtaganden för värdländer att kompensera investerare för åtgärder som minskar dessas vinster. Avtalen har kritiserats intensivt internationellt, både i den politiska debatten och av akademiska ekonomer, jurister och statsvetare. Det hävdas bl a att dessa kompensationskrav får värdländer att avstå från åtgärder som de borde genomföra – s k regleringskyla. Särskilt ifrågasatt är att de normalt tillåter utländska privata investerare att stämma värdländer -- Investor-State Dispute Settlement (ISDS). Det har även riktats mycket kritik mot skiljedomstolars tolkningar av avtalen.
Det finns vissa likheter mellan investeringsskyddsavtal och handelsavtal, men det finns också fundamentala skillnader. Avtalsformerna skiljer sig också radikalt åt vad gäller den ekonomiska forskningen: det finns tusentals forskningsrapporter om handelsavtal, men bara en bråkdel så många om investeringskyddsavtal, trots att de är så många och så intensivt kritiserade.
Henrik Horn har i ett flertal studier analyserat dessa slags avtals utformning och effekter.
---
"EU Investment Treaties in the Geoeconomic Competition for EV Minerals"
I debatten inom EU betonas behovet av skydd för utlandsinvesteringar i kritiska råvaror. Debatten förbiser dock det främsta legala instrumentet för skydd för utlandsinvesteringar: investeringsskyddsavtal. EU:s medlemsländer har över 1 000 bilaterala avtal med tredje land. Syftet med denna studie är att belysa i huruvida dessa ofta kritiserade avtal kan tjäna ett geoekonomiskt syfte för EU genom att skydda investeringar i reserver av fem mineraler – kobolt, litium, mangan, naturlig grafit och nickel – som är kritiska för elfordonstillverkning, och även för försvarsindustrin och den gröna omställningen. Utgångspunkten är att EU:s huvudsakliga strategiska konkurrenter i kampen om dessa resurser är Kina och USA. Uppsatsen fokuserar på “öppna” reserver av ovannämnda mineraler, dvs på reserver i andra länder än Kina, USA, Ryssland och Nordkorea. Ett täckningsindex beräknas som anger den grad i vilken EU som helhet har investeringsskyddsavtal med länder med öppna reserver. Indexet tar hänsyn till den andel av de öppna reserverna som olika länder har. Det tar även hänsyn till storleken på de EU-länder som har avtal med dessa reservländer, eftersom detta påverkar omfattningen av avtalsskyddet för EU som helhet. Studien identifierar även avtal med särskilt investerar-vänlig utformning.
Studien analyserar alla de 1 169 bilaterala avtal som EU:s medlemsländer, Kina och USA har med tredje land. Den visar att skyddet för EU-investeringar i tredje land är mycket begränsat vad gäller mangan och nickel, bättre för naturlig grafit, och bäst för litium och särskilt kobolt. Men skyddet är avsevärt mycket sämre än det som kinesiska investerare har, både vad gäller omfattning och den grad till vilken avtalen är investerar-vänliga. Kinesiska investerare har även fördel av att ha tillgång till betydande inhemska reserver av vissa av mineralerna. Problemet för EU är en generell avsaknad av avtal med länderna med stora öppna reserver. Det enskilda avtal som skulle förbättra situationen mest, och samtidigt sannolikt skulle kunna vara acceptabelt för motparten, vore ett avtal på EU-nivå med Australien.
---
"Investment Treaty Reform when Regulatory Chill Causes Global Warming"
Snabb och omfattande utfasning av produktionsanläggningar med stora klimatavtryck krävs för att uppfylla Parisavtalet. Det hävdas dock att mellanstatliga investeringsskyddsavtal kommer att försvåra detta. Särskilt ifrågasatt är det s.k. Energistadgefördraget, ett investeringsskyddsavtal för energisektorn med ett femtiotal medlemmar, inklusive EU, alla EU:s medlemsländer förutom Italien, Storbritannien och Japan.
Denna studie jämför de ekonomiska konsekvenserna av ett antal föreslagna avtalsreformer i en teoretisk modell. Utgångspunkten i analysen är en situation med en utlandsägd investering med negativ klimatpåverkan, som skyddas av ett investeringsskyddsavtal. Investeringen är strandad i det att värdlandet avstår från att reglera produktionen på grund av avtalet. Studien jämför effekterna av att i en sådan situation reformera kompensationskraven i avtalet, tvistlösningsmekanismen, eller att ändra reglerna beträffande ensidig eller gemensam uppsägning av avtalet.
Reformerna utvärderas enligt två kriterier: huruvida de kan lösa problemet med den strandade investeringen för alla situationer som kan uppstå i modellen, och huruvida reformerna är acceptabla för båda partnerländerna.
Studien finner att minskade kompensationskrav kan ha önskvärda effekter för klimatet, men att de inte alltid gynnar värdlandet. Ett borttagande av talerätten för privata investerare har de omvända egenskaperna. Det är inte alltid effektivt ur klimatsynvinkel, men när det har effekt gynnar det båda länderna. En förkortning av den tid avtalat fortsätter att gälla efter att det unilateralt sagts upp (en s k "solnedgångsklausul"), har närmast motsatt effekt än avsett, genom att göra det mer attraktivt för värdlandet att skjuta på klimatåtgärder till efter att denna klausul upphört ha verkan. Slutsatsen är att det kommer vara svårt att omförhandla dessa slags avtal av klimatskäl.
Det kan noteras att avtal nu sägs upp även i praktiken på grund av klimathänsyn. Exempelvis har Energistadgefördraget nyligen omförhandlats för att göra det mer klimatvänligt. Men alla de stora EU-länderna, dock ej Sverige, har deklarerat att de ändå avser lämna avtalet, eftersom det inte är förenligt med Parisavtalet, och även EU-kommissionen rekommenderar att EU, såväl som medlemsländerna, ska lämna avtalet.
Studien är publicerad som “Investment Treaty Reforms to Prevent Developing Country Regulatory Chill from Causing Global Warming”, Journal of International Trade and Economic Development, 0, 0, 1-28, 2024.
---
“International Investment Agreements and the Threat to Biodiversity”
Minskningen av biologisk mångfald hotar mänskligheten enligt FN. För att hindra fortsatt försämring måste en stor mängd investeringar fasas ut. Utländska investeringar skyddas dock ofta av investeringsskyddsavtal. Denna studie identifierar de länder där biologisk mångfald förefaller mest hotad av dessa avtal.
Den biologiska mångfalden har minskad dramatiskt i ett flertal länder. I FN:s regi bedrivs därför sedan ca 20 år en parallell process till klimatförhandlingarna för att ta fram multilaterala avtal om skydd för mångfalden. Ett möjligt hinder för utfasning av skadlig verksamhet är att en del av denna är utlandsägd och skyddad av de över 2 600 internationella investeringsskyddsavtal som är i kraft globalt. Avtalen skyddar investeringar mellan partnerländerna mot offentliga åtgärder och ger också oftast privata investerare rätt att föra tvistelösningsprocesser mot värdländer om uppfyllandet av avtalet. Det finns en utbredd oro för att de kompensationskrav som dessa avtal ofta ställer kan avskräcka värdländer för utlandsinvesteringar generellt från att vidta önskvärda politikåtgärder.
Studien "Investment Treaties and the Threat to Biodiversity", skmriven gemensamt med Axel Lavenius och Mark Sanctuary, identifierar de länder för vilka bilaterala investeringsskyddsavtal tycks utgöra det största hotet mot skyddet av biologisk mångfald, och de mest problematiska avtalen.
Tre kriterier för problematiska avtal
Studien utgår från att de problematiska avtalen kombinerar tre egenskaper: de kan tolkas kunna ge långtgående investeringsskydd för betydande stockar av utlandsinvesteringar i länder med känslig biologisk mångfald. Studien specificerar ett stort antal kriterier för hur avtal ska vara utformade för att anses kunna ge långtgående skydd—de är ”inflexibla”. För att ha tillgång till investeringsdata studeras avtal som involverar OECD-länder som partner. Den biologiska mångfaldens känslighet i olika länder fångas av ett index som utnyttjar data från senaste rödliste-klassificering av 26 198 arter.
Problemen tycks störst i medelinkomstländer
Studien finner att hotet från investeringsskyddsavtal inte främst berör jordens rikaste eller fattigaste länder. De förstnämnda har ofta många avtal som skyddar stora investeringar, men de har mindre känslig biologisk mångfald enligt rödliste-indexet. De minst utvecklade länderna har ibland känslig biologisk mångfald, men oftast har små ingående investeringar och få avtal.
Investeringsskyddsavtalen hotar istället den biologiska mångfalden främst i 12 medelinkomstländer: Argentina, Chile, Colombia, Filippinerna, Kina, Malaysia, Mexiko, Papua New Guinea, Panama, Peru, Sydafrika och Vietnam. De tillhör de 30 länder med mest hotad biologisk mångfald bland 254 länder, enligt vårt index. Samtidigt skyddar deras inflexibla avtal sammanlagt utlandsinvesteringar om minst USD 2 miljarder.
Studien identifierar även de 44 mest problematiska avtalen, vilka utmärks av att de är inflexibla och skyddar minst USD 1 miljard i investeringar i länder som tillhör de 30 länder blad 254 som har mest känslig biologisk mångfald. Ett av dessa avtal är det som Sverige har med Sydafrika.
En tidigare version av studien kan laddas ner här.
---
“Investment Treaties and the Replacement of Stranded Investment”
Hotet mot den biologiska mångfalden ses alltmer som ett av mänsklighetens största problem. För att hejda detta hot krävs global utfasning av skadlig produktion och att den ersätts av nyinvesteringar. En betydande del av berörda investeringar är dock täckta av investeringsskyddsavtal. Hur påverkar dessa avtal den nödvändiga omvandlingen?
Ett stort antal studier har påvisat alarmerande minskningar i antalet växt- och djurarter. Enligt en uppskattning riskerar en miljon av åtta miljoner existerande arter globalt att försvinna, varav många redan inom några decennier. En betydande andel av de produktionsanläggningar som skadar biologisk mångfald är utlandsägda och kan därför vara täckta av något av de drygt 2.500 mellanstatliga investeringsskyddsavtal som är i kraft. Avtalen skyddar investeringar mellan partnerländerna mot offentliga åtgärder och ger också oftast privata investerare rätt att föra tvistlösningsprocesser mot värdländer om uppfyllandet av avtalet.
Avtalen har kritiserats för att minska värdländers vilja att fasa ut utlandsägda investeringar som är skadliga ur miljö- eller klimatsynvinkel. Det hävdas att skyddsnivåerna i avtalen därför behöver sänkas. Ett motargument är att utfasningen kommer att orsaka stora inkomstförluster för t ex investerare och anställda, och även andra former av kostnader. Det kommer därför politiskt att krävas att stora nyinvesteringar sker och för att stimulera dessa behöver avtalen ge ett starkt investeringsskydd.
Samspelet mellan utfasning och nyinvesteringar
Denna uppsats, författad med Mark Sanctuary, belyser i en teoretisk modell relevansen i dessa argument. I modellen påverkas värdländers incitament att fasa ut obsoleta investeringar av både de ersättningskrav som ett investeringsskyddsavtal ställer när utfasning sker, och på förväntningar om nyinvesteringar. Nyinvesteringarna beror i sin tur på investerares förväntningar om framtida investeringsskydd. Eftersom avtalstexter typiskt är mycket vaga, blir skiljedomstolarnas tolkningar av avtalen avgörande för dessa förväntningar.
Kravet på stabilitet i värdländers ageranden
Centralt för tolkning av dessa avtal är doktrinen om investerares legitima förväntningar. Den innebär att investeringar som skett innan tillkomsten av ett politiskt mål—som bevarandet av biologisk mångfald—ger investerarna rätt till full ersättning om de drabbas av kostnader när myndigheter söker uppnå detta mål. Detta tenderar att minska värdländers vilja att fasa ut obsoleta investeringar. Doktrinen innebär även att nyinvesteringar har sämre skydd, eftersom de skett efter att skyddet av biologisk mångfald blivit ett känt politiskt mål. Detta kan tyckas förvärra problemet genom att det minskar nyinvesteringsviljan och därmed viljan till utfasning.
Vår studie visar dock hur den senare aspekten av doktrinen ökar viljan att välja nyinvesteringar med mindre skada på den biologiska mångfalden än vad de utfasade investeringarna medförde, för att undgå framtida utfasning. Detta är i sig till gagn för biologisk mångfald. Dessutom ger det starkare incitament för värdländer att fasa ut obsoleta investeringar, eftersom dessa kommer att ersättas med mer attraktiva investeringar. Effekterna av doktrinen beror alltså på om den appliceras på obsoleta eller nyligen gjorda investeringar.
Studien belyser även hur doktrinen om full kompensation vid avtalsbrott måste modifieras när nyinvesteringar utlöses av utfasningar av obsoleta investeringar, och effekter av undantagsregler för icke-diskriminerande åtgärder för att skydda biologisk mångfald.
Studien är publicerad i International Environmental Agreements: Politics, Law and Economics (28 april 2025) och finns att läsa här.
---
"Economics of International Investment Agreements"
Denna forskningsuppsats av Henrik Horn och Thomas Tangerås studerar den optimala utformningen av regler för kompensation vid indirekta exproprieringar, d v s för offentliga åtgärder som inte innebär direkt övertagande av utländska investerares tillgångar, men som i praktiken har samma effekt för dessa.
Studien bygger på två grundläggande antaganden. Ett är att investeringar är irreversibla när de är gjorda – det går inte att återfå investerat belopp genom att lägga ner produktionen. Det andra antagandet är att värdländer endast ser till nationella intressen när de fattar beslut som påverkar utländska investerares vinster. Resultatet av dessa antaganden är att i avsaknad av investeringsskyddsavtal kommer värdländer att intervenera alltför frekvent. Detta resulterar i sin tur i att det blir mindre utländska investeringar än som vore önskvärt.
För att fånga strukturen i kompensationsreglerna i åtminstone modernare investeringsskyddsavtal analyser studien avtal som kräver att investerare fullt ut kompenseras när deras vinster slås ut av värdländers ingrepp, när detta sker i situationer där det inte föreligger några allvarliga regleringsproblem. Men avtalen tillåter värdländerna att intervenera utan kompensation om problemen är tillräckligt allvarliga.
Studien belyser ett stort antal aspekter av hur kompensationen i ett sådant investeringsskyddsavtal bör utformas och effekterna därav. Den visar bl a att rätt utformat kan ett sådant avtal minska värdländers tendens till att intervenera för ofta och öka investeringarna, till gagn för samtliga avtalsparter. Studien visar dock att även om avtalen genererar aggregerade välfärdsvinster kan dessa bli mycket ojämnt fördelade. Exempelvis kan de aggregerade vinsterna av avtal mellan utvecklade länder helt tillfalla utländska investerare, medan övriga intressenter förlorar på avtalen totalt sett.
Studien är publicerad i Journal of International Economics, 2021. En tidigare version finns här.
---
"Dispute Settlement in International Investment Agreements"
De flesta mellanstatliga investeringsskyddsavtal gör det möjligt för utländska investerare att stämma värdländerna för avtalsbrott – s k Investor-State Dispute Settlement (ISDS). Ett antal omdebatterade sådana stämningar har bidragit till kritiken mot dessa avtal. Många av dessa har berört energisektorn och skett under Energy Charter Treaty (ECT), ett handels- och investeringsavtal för energisektorn med ett 50-tal medlemsländer. Exempelvis har Spanien ett 40-tal ECT-stämningar mot sig för att man avvecklat statliga stöd till förnybar energi. Dom har endast fallit i ett fåtal av dessa, men Spanien har redan ålagts att ersätta investerare med över 200 miljoner euro.
En annan uppmärksammad dispyt är Vattenfalls stämning av Tyskland för kostnader i samband med avvecklingen av kärnkraft. Dessa stämningar utnyttjar ISDS-mekanismen i ECT. Det är osannolikt att europeiska regeringar skulle ha gjort dessa stämningar om avtalet bara hade medgett stater att stämma – s k State-State Dispute Settlement (SSDS). Argumentet att ISDS leder till fler stämningar än SSDS verkar därför plausibelt sett i ljuset av dessa exempel.
Syftet med studien "Dispute Settlement in International Investment Agreements", skriven gemensamt med Thomas Tangerås (IFN) är att belysa skillnaden mellan ISDS- och SSDS-mekanismerna och särskilt frågan om det ligger i värdländers intresse att gå från ISDS till SSDS. Den vanligaste förklaringen i litteraturen till att ha ISDS i stället för SSDS är att undvika de politiska och/eller diplomatiska kostnader som mellanstatliga stämningar ofta medför. Dessa kostnader gör det sannolikt att stater är mindre benägna att stämma värdländer än vad privata investerare är, allt övrigt lika. Detta kan vara önskvärt i sig för värdländerna, eftersom det ger ett större politiskt handlingsutrymme.
Men allt övrigt är inte lika: möjligheten för värdländer att bryta mot delar av avtalet utan påföljd i form av stämningar och kompensationskrav gör det mindre attraktivt att investera, vilket tenderar skada värdländerna. Effekten av en övergång till SSDS verkar därför vara långt mer komplex än vad som framkommit i debatten.
SSDS är ett ineffektivt sätt att påverka investeringsskyddsnivån
Studien identifierar särskilda omständigheter under vilka en övergång till SSDS ändå skulle kunna vara till fördel för ett värdland genom att detta indirekt medför att investeringsskyddsnivån sänks. Denna nivå förhandlas mellan avtalsparterna i samband med avtalets tillkomst.
Studien visar att den förhandlade skyddsnivån kan vara högre än vad som är önskvärt för värdlandet. Värdlandet har i så fall ett intresse av att sänka denna och en övergång till SSDS skulle kunna vara ett sätt att åstadkomma detta.
Men studiens huvudslutsats är att om ett värdland har tillräcklig förhandlingsstyrka för att kunna tvinga fram en övergång till SSDS, är det bättre att använda denna möjlighet till att direkt förhandla fram en lägre investeringsskyddsnivå med ISDS bibehållet, än att använda SSDS som ett sätt att kasta grus i dispytmekanismen och därigenom indirekt uppnå ett svagare investeringsskydd. Annorlunda uttryckt: problemet med avtalet ur värdlandets synvinkel är inte tvistlösningsmekanismen, utan de materiella åtaganden som det används för att genomdriva.
---
”Economic Aspects of International Investment Agreements”
Henrik Horn och Pehr-Johan Norbäck ger i denna artikel en icke-teknisk introduktion till forskningen om investeringsskyddsavtals ekonomiska drivkrafter och effekter. Artikeln är publicerad i American Review of International Arbitration 30(1), 11–34, och kan laddas ned här.
---
“International Investment Agreements: Efficient Means of Promoting Swedish Growth?”
Sverige har drygt 50 bilaterala avtal och Sverige ingår också i det sektorspecifika Energistadgefördraget. Många länder har reviderat sina motsvarande avtal efter intensiv kritik, men de svenska avtalen har lämnats oförändrade. Denna rapport, skriven av Henrik Horn och Pehr-Johan Norbäck, ger en introduktion till dessa slags avtal och till kritiken mot dem. Rapporten argumenterar för att skyddsnivån bör reduceras även i de svenska avtalen. Rapporten gavs ut av Tillväxtanalys som PM 2019:09.
En sammanfattning av rapporten med vissa ytterligare slutsatser finns i artikeln ”Modernisera Sveriges investeringsskyddsavtal”, publicerad i Ekonomisk Debatt 48(3), 2020.
---
"Om Energistadgefördragets ekonomiska konsekvenser för EU"
Energistadgefördraget (ECT) är ett kombinerat handels- och investeringsskyddsavtal för energisektorn. ECT är av särskilt intresse dels för att det förts avsevärt fler tvister mot europeiska länder under detta avtal än under något annat investeringsskyddsavtal, och dels p g a energisektorns centrala roll för klimatproblemet. ECT har blivit häftigt kritiserat för att det sägs begränsa medlemsländernas vilja att vidta nödvändiga klimatpolitiska åtgärder. Syftet med rapporten (Sieps 2021:5) är att diskutera ekonomiska aspekter av investeringsskyddet i ECT sett ur ett EU-perspektiv, och särskilt dess klimateffekter.
ECT diskuteras även i rapporten "Energistadgefördraget och EU:s tillväxtpolitik" (Fores April 2022)
---
"Riv upp eller gör om - om investeringsskyddsavtal"
En podd med Henrik Horn om svenska investeringsskyddsavtal och Energistadgefördraget:
Några tidigare projekt
Legal and Economic Principles of World Trade Law, American Law Institute
Syftet med detta projekt, som startades 2002, var att skapa ett forum för en kontinuerlig analys av WTO och dess tvistlösningsmekanism. Ett stort antal studier har sedan dess författats gemensamt av ekonomer och jurister sedan dess. Läs mer.
-------
Ett dataset med information om WTO-tvister
Henrik Horn och Petros C. Mavroidis (Columbia Law School) har sammanställt en databas med observationer om legala och administrativa aspekter av WTO:s tvistlösningsmekanism. Den första versionen presenterades 2006 med stöd av Världsbanken.Den senaste versionen, uppdaterad i samarbete med Global Governance Program vid European University Institute, inkluderar alla 507 tvister som har inletts sedan WTO:s tillkomst 1 januari 1995 fram till maj 2016. Databasen har totalt ca 50 000 observationer. Varje tvist följs från dess start hela vägen genom den legala process, inklusive tvistlösningspanel, eventuell överprövning av WTOs Appellate Body, till eventuell tvist om implementering av domslut. Databasen är för närvarande under uppdatering i ett gemensamt projekt med ekonomer och statsvetare vid University of California San Diego. Datat kan laddas ner här och användarmanualen här.