Genom utvidgningen till tjugofem medlemmar och ett nytt grundfördrag går Europeiska unionen in i ett nytt skede. Samtidigt kvarstår förhållandet att makten över den inre marknaden och den gemensamma valutan är centraliserad. Medan besluten om skatter och välfärdspolitik tas av medlemsländerna själva.
Redan idag ger emellertid skillnader i skattesystemen inom unionen upphov till konkurrens om de rörliga skattebaserna. Den nationellt bestämda skattepolitiken får allt svårare att frigöra nödvändiga resurser till de olika välfärdssystem som har utvecklats i medlemsländerna.
Bör därför varje land tillåtas bibehålla beslutanderätten över skattesystemen och välfärdspolitiken? Eller skulle unionen som helhet vinna på ett samgående också inom dessa områden? Hämmar inte skilda skatteuttag och olika sociala rättigheter den samlade europeiska effektiviteten?
Det folkliga stödet för omfördelning över nationsgränserna förefaller samtidigt vara högst begränsat. Den inre marknadens principer utmanar särarten i unionens olika skatte- och välfärdssystem. Skall majoritetsuppfattningar inom varje land också i fortsättningen kunna bestämma skatte- och välfärdspolitiken? Eller måste skatter och sociala rättigheter beslutas överstatligt till följd av att makten över marknadsreglerna har centraliserats?
