WTO:s domstolsväsen är centralt för medlemmarnas möjlighet att tillvarata sina lagenliga intressen. Mekanismen påverkar också incitamenten att genomföra ytterligare liberaliseringar, såsom de som för närvarande diskuteras i Doha-rundan. Det sägs ibland att u-länder är missgynnade vad gäller t ex deltagande i dessa juridiska processer. En översikt av den empiriska forskningslitteraturen ger dock inget särskilt stöd för detta påstående.
Internationella handelsavtal såsom WTO är med nödvändighet ”ofullständiga”: de specificerar tämligen exakt landspecifika tullnivåer för en stor mängd varor, men är mycket vagare vad gäller flertalet policyinstrument med handelspåverkan. De inexakta avtalsvillkoren skapar en mycket stor gråzon mellan det klart lagliga och olagliga. Det uppstår därmed ständigt konflikter mellan medlemsländer om politiska besluts förenlighet med avtalet. För att kunna upprätthålla avtalet krävs därför någon form av tvistelösningsmekanism. Sedan WTO:s tillkomst 1995 har tvistelösningsmekanismen i det multilaterala handelsavtalet blivit väsentligt förstärkt och fått mer av en legal karaktär.
Ca 350 dispyter har hittills tagits till WTO:s tvistelösningsmekanism och den utgör i detta avseende den i särklass viktigaste domstolsmekanismen för internationell lag. Syftet med denna studie är att göra en kartläggning av de mer centrala resultaten i forskningslitteraturen om mekanismens funktionssätt och att peka på områden där ytterligare forskning förefaller vara av särskilt värde.
Två huvudsakliga frågor berörs i den omfattande empiriska forskningen. Den första handlar om olika länders deltagande i mekanismen. Det hävdas ofta i policydebatten att u-länder är underrepresenterade som klagande och/eller överrepresenterade som anklagad part. Litteraturen visar dock att fördelningen av antalet klagomål i mycket hög grad återspeglar handelsandelarna för de olika WTO-medlemmarna. En nära till hands liggande förklaring till detta är att sannolikheten for att stöta på olagliga handelshinder är proportionell mot storleken på handeln. Att u-länder sällan är klagande part skulle då snarare vara en reflexion av underutveckling, än av en skevhet i tvistelösningsmekanismens funktionssätt.
Den andra frågan är tvistelösningsmekanismens påverkan på dispyters upplösning. Ett intressant resultat i denna litteratur är att det förefaller vara hotet om att en WTO-medlem ska förlora en rättsprocess, snarare än själva förlusten, som förmår medlemmen att upphöra med den omstridda politiken.
För att ge perspektiv på dessa resultat redogör studien även för ekonomiska teorier om hur tvistelösningsmekanismer i handelsavtal kan lösa konflikter, kan öka graden av transparens och förutsägbarhet, och kan bidra till att implementera överenskommen handelsliberalisering. Studien pekar slutligen på ett antal svagheter i den existerande litteraturen.
