Kinas snabba ekonomiska utveckling ställer stora krav på reformer av det finansiella systemet. På detta område kan Kina betecknas som underpresterande, och penningpolitiken har på senare år snarast verkat destabiliserande. I processen mot en ökad marknadsorientering av penningpolitiken befinner sig Kina fortfarande i en tidig fas, vilket studien visar genom en jämförelse med motsvarande utveckling i Europa under 1980- och 1990-talen. Penningpolitikens ineffektivitet och den de facto bestående politiska kontrollen över finanssektorn gör att landet har hamnat i en rävsax, där finansmarknadens underutveckling förhindrar en mer marknadsbaserad penningpolitik och vice versa. Främst bör man minska antalet penningpolitiska mål och skapa en marknad för statspapper.
Den ekonomiska utvecklingen i Kina har under senare år tilldragit sig allt större intresse, både från forskarvärlden och i den mer allmänna ekonomisk-politiska debatten. Bland annat har det kinesiska finansiella systemets (in)stabilitet och den kinesiska penning- och valutapolitiken varit föremål för debatt. Däremot har sambandet mellan dessa två områden inte rönt lika stor uppmärksamhet.
Denna studie jämför utvecklingen i Kina under senare år med utvecklingen i ett antal europeiska länder under 1980- och 1990-talen på i huvudsak tre områden: finansiell avreglering, utvecklingen av olika penningmarknadssegment och anammandet av nya penningpolitiska styrmedel. Jämförelsen bygger på ett antal slående likheter mellan dagens Kina och dessa länder för ca 20-25 år sedan: 1) initialt en hårt politiskt reglerad finanssektor, 2) snabbt ökande kapitalrörlighet, 3) åtaganden i internationella avtal mot ytterligare ökad finansiell öppenhet, 4) dålig penningpolitisk transmission beroende på överlikviditet och prisokänsligheter i banksystemet, 5) en månghövdad penningpolitik med oklar prioritet mellan olika mål, samt 6) ett starkt utrikeshandelsberoende.
Studien bygger även på kvantitativa analyser av likviditetstillväxt och penningpolitikens effekt baserad på månatlig balansräkningsstatistik från den kinesiska centralbanken mellan 2001 och 2005. Med reservation för kvaliteten på officiell kinesisk statistik ger dessa analyser belägg för den kinesiska penningpolitikens ineffektivitet. De visar dessutom att denna ineffektivitet har ökat markant under senare år, särskilt sedan 2003. Orsaken ligger framför allt i kraftiga kapitalinflöden. Penningpolitikens ineffektivitet underblåser obalanser och instabilitet i den finansiella sektorn, bland annat i form av banksystemets ackumulering av ”dåliga lån”.
En bidragande orsak till penningpolitikens ineffektivitet är att marknaden för alternativa finansieringskällor är så dåligt utvecklad att indirekta penningpolitiska styrmedel i form av så kallade öppna marknadsoperationer endast i mycket begränsad utsträckning kan användas. Följden blir att den kinesiska centralbanken ständigt tvingats återgå till användning av kvantitativa restriktioner av olika slag gentemot banksystemet och s k ’moral suasion’ (dvs ett slags informell användning av politisk makt) för att i någon mån styra kreditutvecklingen. De mest effektiva instrumenten just nu tycks vara reservkraven och informella kreditrestriktioner. Dilemmat är att användningen av denna typ av instrument underminerar det långsiktiga syftet att utveckla ett stabilt finansiellt system utanför banksystemet av det slag som behövs för öppna marknadsoperationer
Vägen ur detta dilemma var för de europeiska jämförelseländerna en brett anlagd finansiell avreglering, skapande av öppna marknader för statspapper, och en omläggning av penningpolitikens medel och mål. Jämförelsen visar att Kina, trots en del reformarbete, fortfarande har lång väg att gå i detta avseende. Dess strategi att skynda långsamt och ytterst behålla den politiska kontrollen över processen skapar också stora problem, eftersom finansiella regleringar i hög grad bygger på komplementaritet. Avskaffande av lite i taget kan skapa stora obalanser och ha oavsedda effekter som undergräver trovärdigheten i processen. Denna trovärdighet tycks kanske ändå till slut vara pudelns kärna: den kontroll som den politiska makten fortfarande utövar över finanssektorn tycks ständigt lägga en våt vilt över utvecklingen. I väntan på en mer slutgiltig rättsstatlig lösning på detta problem finns ändå, med den europeiska jämförelsen i backspegeln, ett antal åtgärder som kan vidtas. Två av de viktigaste åtgärderna är att 1) minska antalet utställda mål för penningpolitiken för att därigenom också minska antalet målkonflikter och öka trovärdigheten i den förda penningpolitiken; och 2) skapa marknader för kortfristiga statspapper och bankcertifikat – dels för att råda bot på överlikviditeten hos bankerna, dels som ett led i en sanering av bankernas balansräkningar.
