Winners and Losers in the Panel Stage of the WTO Dispute Settlement System

Är u-länder sämre på att anföra rättsliga grunder när de agerar som klagande part i WTO:s tvistelösningsmekanism? Svaret tycks bero på hur man mäter graden av framgång.

En fråga som tilldragit sig stort intresse i skärningsområdet mellan ekonomi, juridik och statsvetenskap, är om WTO-avtalets tvistelösningsmekanism är snedvriden till nackdel för u-länder. Ett i debatten vanligt argument är att u-länder saknar kapacitet att hantera legala processer av detta slag. Exempelvis kan det vara svårare för länder utan kännedom om avtalets detaljer att identifiera faktiska avtalsbrott, det kan vara svårare att övertyga en domstol om att avtalsbrott begåtts och det kan vara svårare att visa att eventuella åtgärder som motparter vidtagit efter fällande dom inte är tillräckliga. För att belysa detta har litteraturen försökt bestämma om u-länder på något sätt kan sägas vara underrepresenterade som klagande part och/eller överrepresenterande som svarande part. Tanken är att den bristande rättsliga kapaciteten skulle göra u-länder till attraktiva måltavlor för klagomål, samtidigt som de själva kan välja att avstå från att framföra klagomål.

Denna studie tar ett mer direkt grepp på frågan om u-länders legala kapacitet påverkar dessa länders möjlighet att utnyttja systemet. Vi undersöker i vilken grad u-länder faktiskt har varit mindre framgångsrika i de rättsfall de varit involverade i, jämfört med andra länder. För att göra detta utnyttjas en databas innehållande ca 28 000 observationer beträffande en mängd olika aspekter av alla de 351 dispyter som hanterades i WTO:s tvistelösningsmekanism från dess start 1995 till slutet av 2006. I databasen finns för alla dessa dispyter bl a information om exakt vilka rättsliga grunder som varje deltagande part i dispyten åberopat. Det finns även en klassificering huruvida varje anförd rättsliga grund bifölls eller inte. Baserat på dessa data presenterar studien beskrivande statistik över hur klagomål från tre grupper av länder – G2 (dvs. EU och USA), övriga i-länder och u-länder – har bedömts av systemets första rättsliga instans – de s k panelerna.

Studien visar att om framgången för varje klagande grupp mäts som gruppens andel av de anförda grunder som bifalls, hävdar sig u-landsgruppen (med 58% bifallna skäl) klart sämre än G2-länderna (65%), men något bättre än gruppen med övriga i-länder (56%). Framgången kan även mätas genom att först för varje klagande grupp beräkna andelen bifallna skäl för varje dispyt, och sen beräkna genomsnittet av dessa andelar. Denna metod tar större hänsyn till variabiliteten i andelen bifallna grunder mellan dispyter. Mätt på detta sätt ter sig u-länderna något mindre framgångsrika: i en genomsnittlig dispyt där ett land i u-landsgruppen klagar, bifalls 60% av landets anförda grunder, medan motsvarande siffror för G2-länderna och övriga i-länder är 80% respektive 75%.

Slutsatsen är att skillnader i rättslig kapacitet, mätt som förmåga att vinna anförda skäl, inte verkar skilja sig avsevärt mellan och de övriga två grupperna. Detta kommer sig knappast av att u-landsgruppen framför färre antal grunder: G2-länderna anför i genomsnitt bara 11,4 grunder per klagomål, medan u-landsgruppen anför 15,5 grunder och gruppen övriga i-länder 23,2. Det ska dock understrykas att ingen kontroll görs för skillnader i t ex sammansättningen av produkter i handeln. Det kan t ex vara svårare att vinna dispyter under vissa handelsavtal än under andra.