Hotet mot den biologiska mångfalden ses alltmer som ett av mänsklighetens största problem. För att hejda detta hot krävs global utfasning av skadlig produktion och att den ersätts av nyinvesteringar. En betydande del av berörda investeringar är dock täckta av investeringsskyddsavtal. Hur påverkar dessa avtal den nödvändiga omvandlingen?
Ett stort antal studier har påvisat alarmerande minskningar i antalet växt- och djurarter. Enligt en uppskattning riskerar en miljon av åtta miljoner existerande arter globalt att försvinna, varav många redan inom några decennier. En betydande andel av de produktionsanläggningar som skadar biologisk mångfald är utlandsägda och kan därför vara täckta av något av de drygt 2.500 mellanstatliga investeringsskyddsavtal som är i kraft. Avtalen skyddar investeringar mellan partnerländerna mot offentliga åtgärder och ger också oftast privata investerare rätt att föra tvistlösningsprocesser mot värdländer om uppfyllandet av avtalet.
Avtalen har kritiserats för att minska värdländers vilja att fasa ut utlandsägda investeringar som är skadliga ur miljö- eller klimatsynvinkel. Det hävdas att skyddsnivåerna i avtalen därför behöver sänkas. Ett motargument är att utfasningen kommer att orsaka stora inkomstförluster för t ex investerare och anställda, och även andra former av kostnader. Det kommer därför politiskt att krävas att stora nyinvesteringar sker och för att stimulera dessa behöver avtalen ge ett starkt investeringsskydd.
Samspelet mellan utfasning och nyinvesteringar
Denna uppsats belyser i en teoretisk modell relevansen i dessa argument. I modellen påverkas värdländers incitament att fasa ut obsoleta investeringar av både de ersättningskrav som ett investeringsskyddsavtal ställer när utfasning sker, och på förväntningar om nyinvesteringar. Nyinvesteringarna beror i sin tur på investerares förväntningar om framtida investeringsskydd. Eftersom avtalstexter typiskt är mycket vaga, blir skiljedomstolarnas tolkningar av avtalen avgörande för dessa förväntningar.
Kravet på stabilitet i värdländers ageranden
Centralt för tolkning av dessa avtal är doktrinen om investerares legitima förväntningar. Den innebär att investeringar som skett innan tillkomsten av ett politiskt mål—som bevarandet av biologisk mångfald—ger investerarna rätt till full ersättning om de drabbas av kostnader när myndigheter söker uppnå detta mål. Detta tenderar att minska värdländers vilja att fasa ut obsoleta investeringar. Doktrinen innebär även att nyinvesteringar har sämre skydd, eftersom de skett efter att skyddet av biologisk mångfald blivit ett känt politiskt mål. Detta kan tyckas förvärra problemet genom att det minskar nyinvesteringsviljan och därmed viljan till utfasning.
Vår studie visar dock hur den senare aspekten av doktrinen ökar viljan att välja nyinvesteringar med mindre skada på den biologiska mångfalden än vad de utfasade investeringarna medförde, för att undgå framtida utfasning. Detta är i sig till gagn för biologisk mångfald. Dessutom ger det starkare incitament för värdländer att fasa ut obsoleta investeringar, eftersom dessa kommer att ersättas med mer attraktiva investeringar. Effekterna av doktrinen beror alltså på om den appliceras på obsoleta eller nyligen gjorda investeringar.
Studien belyser även hur doktrinen om full kompensation vid avtalsbrott måste modifieras när nyinvesteringar utlöses av utfasningar av obsoleta investeringar, och effekter av undantagsregler för icke-diskriminerande åtgärder för att skydda biologisk mångfald.
